MARKÖRER. Katrine Hamori funderar över val av namn och hur ett namn kan fungera som både klassmarkör och tidsmarkör.
Vad är ett namn? frågar Julia i Shakespeares Romeo och Julia. I deras fall är ju svaret; en hel del. Striden mellan de två släkterna Montague och Capulet, slutade mycket sorgligt. Så nog betyder namn en hel del. Både förnamn och efternamn är viktiga identitetsbärare och mer än så, de är klassmarkörer och tidsmarkörer.
SCB visar att det fortfarande är efternamn med -son som efterled som är vanligast. Men sen kommer de där namnen som är så fascinerande och som säger så mycket om det svenska kynnet. Blott Sverige svenska naturnamn har. Det är inte helt enkelt att föreställa sig en infödd Londonbo vid namn Wolf Mountainman, men en infödd Stockholmare vid namn Ulf Bergman kan säkert finnas. Ja, det finns kanske till och med flera sådana vildingar på såväl Östermalm som Söder.
I Sverige heter väl inte så många Smed eller Bagare?
Det är märkligt att tänka sig föräldrar som står och tittar ner på sitt nyfödda rosiga lilla spädbarn och bestämmer att den lille ska få namnet Björn, ett rovdjur, stort, muskulöst och lurvigt. Får han därtill efternamnet Forsberg framstår namnvalet som ännu mer märkligt; ett farligt djur som står på ett berg i en fors. Det är sannerligen i alla bemärkelser något Bruno Liljeforskt över den bilden.
Yrkestitlar är vanliga i de flesta länder, Smith, Schmitt, Baker, Becker men i Sverige heter väl inte så många Smed eller Bagare? Det finns naturligtvis historiska förklaringar till varför -son-namn är de typiskt svenska och yrkesnamn de typiskt engelska eller tyska.
Precis som det finns förklaringar till varför så många judiska familjenamn innehåller ädla metaller och dyrbara stenar som Gold och Rubin. Det är klart man valde något riktigt tjusigt hellre än något vardagligt som Strumpfe om man nu tvingades ändra sitt svåruttalade medfödda efternamn.
Apropå judiska namn; det finns en helt overifierad historia – Joseph Goebbels säger insinuerande till den rödhåriga primadonnan Sarah Leander; hmmm, är inte Sarah ett typiskt judiskt namn? Varpå fru Leander svarar; nå . . men vad sägs då om namnet Joseph? Lite ljuga pryder tal, som man säger. Det är ju en ganska rolig, om än förmodligen påhittad, historia. För jag tror faktiskt att inte ens den tjusiga sångerskan var så fräck att hon skulle våga provocera den lättprovocerade lille mannen genom att i samma andetag ta hans namn och ordet jude i sin mun. Inte ens om den var generöst sminkad med illande rött läppstift.
Alla föräldrar tycker naturligtvis att just deras barn är alldeles unikt. Det har man förhoppningsvis alltid tyckt, men idag vill man gärna manifestera det genom ett alldeles eget förnamn, gärna något man själv kommit på. Man kan till exempel ge sin son namnet Amadeus. Det är ju ett ganska unikt pojknamn i modern tid i Sverige.
Men än så länge finns nog inte så många namnskyltar med Beyonce bland klädkrokarna i hallen på föris.
Man brukar säga att det måste gå tre generationer innan ett namn blir populärt igen. Och mycket riktigt så får än så länge Kjell och Christer avvakta ännu ett varv innan bebispojkar får heta så, för de är väl typiska farfarsnamn.
För ganska många år sedan hade tidskriften Ordfront ett nummer om förnamn och klasstillhörighet. Helt adekvat eftersom just det området var deras signum. Alltså inte namnbruk, utan klass. Om jag minns rätt så visade de på att namn som Emelie var vanligt om mamman till flickan jobbade inom vården, medan fornnordiskt klingande namn Hjalmar förekom om föräldrarna hade akademiska yrken. Idag är det ofta populärkulturen som föräldrarna valt namn efter och även vilken artist man inspirerats av kan ge en tydlig antydan om vårdnadshavarnas preferenser. Men än så länge finns nog inte så många namnskyltar med Beyonce bland klädkrokarna i hallen på föris.
Det finns givna namn som jag tror, eller hoppas, aldrig någon förskolepedagog eller lärare ska behöva ropa. Namn som Adolf. Eller Benito.
Personligen har jag lite svårt för Sven. Sven Hedin, Sven Stolpe var ju inga mysgubbar. Lillemor må vara gulligt på en liten tös med flätor, men det kan ju lätt missuppfattas om tjejen sedan blir 1.87 lång och överviktig. Alfons betyder hallick på danska, så det bör man undvika att namnge sin son, i alla fall om man bor i Skåne i närheten av bron över Öresund.
Trenden är idag att man ger sina husdjur vanliga människonamn som Kerstin och Olle, men det omvända har i alla fall jag inte stött på. Ännu. ”Det här min lille Trofast. Han är tre månader. Och det här är Kisse, hon är fyra år.”
info@opulens.se
