PRATSJUKA. Katrine Hamori reflekterar över fenomenet pratsjuka och vad som går att göra åt denna vanligt förekommande åkomma.
För det man vill säga finns ofta bara ett substantiv att uttrycka det, ett verb att ge det liv och ett adjektiv som ger det karaktär. Vi ska söka efter just det substantivet, det verbet, det adjektivet. Man ska alltid nöja sig med mindre. Det blir inte heller mer rätt för att man hugger i med ett ord som man själv uppfattar som lite ”finare” – det vill säga ett gammalt, förlegat ord som ingen längre riktigt vet vad det betyder.
Man pratar idag om språkklyftan som gör det svårt att kommunicera. Ord kommer och går eftersom språk är levande, så förändras det precis som allt som lever.
Om språket konserveras och inte förnyas, är det dött och tjänar inget annat syfte än att visas upp, precis som andra kvarlevor från en gången tid. Det är väl inte lika vanligt att man använder de här mossiga orden och uttrycken i tal, men i skrift verkar det som om en del skribenter blir osäkra och väljer då hellre ett skriftspråk som påminner om lagtexter hellre än att skriva närmare sitt eget talade språk. Det är tråkigt, men förståeligt att skribenten i ett läge då hen känner sig vara ute på hal is, hellre tar till de mer byråkratiska formuleringarna för att på så sätt få lite pondus.
Det här gäller även då man pratar med någon man inte känner så väl. Blyghet kan få den osäkre att i stället för att vara tyst, prata oavbrutet. Vi har alla råkat ut för en overtalker. Hen som verkar besatt av att få sagt som många ord som möjligt per minut utan eftertanke eller knappt ens för att hämta andan.
Det finns OA, overeaters anonymous, en gren av AA där människor som har problem med att de äter mer än vad som är bra för dem kan träffas och prata om sitt beroende. Det är ett större problem än vad man kan tro, för den som är beroende av alkohol eller annan drog, gäller det att go cold turkey, det vill säga helt sluta med att ta drogen. Det går ju inte att säga till en overeater att hen ska lägga av med att äta. Samma problem måste gälla för en overtalker. Man kan inte bara säga att hädanefter gör du klokt i att helt enkelt vara tyst, tiga, hålla käften. För förr eller senare blir den pratsjuke ändå tvungen att säga något nödvändigt som till exempel vill du vara vänlig och flytta på dig eller jag tror jag tar pizza nummer 17.
Var en Dirty Harry. Inte en prins Harry.
Men man kan ju ändå försöka ge den med glappkäft några lättfattliga råd som till exempel: Var en Dirty Harry. Inte en prins Harry. Säg så lite som möjligt eller ännu hellre; inget alls.
Erkänn för dig själv att du tappat kontrollen, att du är en overtalker, att du har pratalkoholism. Det finns en styrka i att prata mindre. Många av våra största genier var introverta som gillade ensamhet och framför allt tystnad. Albert Einstein var ytterst fåordig och valde noga innan han yttrade sig.
Den berömda juristen och feministen Ruth Bader Ginsburg var känd för att göra ovanligt långa pauser mitt i sina anföranden. Hon var klok nog att inse att åhörarna behövde ta in det hon just sagt. Det är ju ett knep som forna tiders lärare ofta tog ad notam. De kunde hålla låda om till exempel förutsättningarna för den industriella revolutionen och så utan förvarning tigande ställa sig vid ett fönster med ryggen mot klassrummet, gunga liksom lite förstrött och skåda ut mot en gråmulen himmel, medan häpna elever vaknade till då det blev tyst och kanske faktiskt lät det läraren sagt smälta in i medvetandet.
En närbesläktad åkomma av OT (overtalker) är naturligtvis mansplaining
Senare har moderna pedagoger kommit på att inlärning sker enkelt om man serverar enkla lösningar. Till exempel är det bara att lära sig minnesregeln KANOT för att komma ihåg vilka förutsättningarna för den industriella revolutionen var: K=kapital, A=arbetskraft, N=naturresurser, O=organisation, T=teknik.
Nu glömmer ni inte det, va?
En närbesläktad åkomma av OT (overtalker) är naturligtvis mansplaining, något som enbart drabbar män och som många kvinnor blivit passiva offer för. Därför brukar rådet vara till kvinnor som misstänker att det manliga sällskapet drabbats av ett anfall av mansplaining att helt enkelt så snabbt som möjligt förflytta sig utom hörhåll. Det brukar nämligen inte hjälpa att snoppa av (sic!) mansplainaren med ett frostigt leende. Tvärtom kan det uppfattas som en uppmuntran att fortsätta och om lyssnerskan kontrar med att hon faktiskt innehar en docentur i ämnet och forskat på det i åratal, så kan mannen få för sig att berätta allt han sett om detta i en dokumentär på Netflix. Så det så.
Alltså blir kontentan av detta att det alltid är bättre att vara fåordig än att vara snacksalig. Bättre att lyss till den ordström som brast, än att spänna öronen.
Det finns en styrka i att prata mindre.
info@opulens.se
