MARKNADEN. “En känd svensk bildirektör, Leif Östling, ifrågasatte ju vad vi får för skatten. Skulle han sagt det om han varit med mig i lägenheten i Farsta?” undrar Lars Thulin.
Kan vård av sjuka jämföras med att tillverka bilar? Nej, säger nog de flesta. Jo, sade de moderater som länge ansvarade för sjukvården i region Stockholm. Men om dessa drivit bilfabriker hade många av dess duktiga mekaniker slutat och bilarna varit behäftade med fel. Vi ska vara glada för att ingenjörer och montörer i Japan och Tyskland är ansvariga för våra bilar. Inte moderata regionpolitiker.
Här en historia ur min verklighet som belyser det hela.
Finalen i VM-fotbollen var över. Hustrun och jag befann oss hos vänner i Nacka utanför Stockholm. Då ringde min frus telefon. Det var Linda, min brors åttaåriga barnbarn. Hon ringer då och då, för att berätta gåtor samt understryka att hon har rätt till att få en hundvalp. Nu skrek hon rätt ut.
“Ni måste komma. Johanna får inte dö, jag vill inte det. Hon andas inte, ni måste komma…”
“Men Linda, vad har hänt? Har du mamma och pappa där? Får jag prata….”
“Nej, de håller bara på med Johanna. Ni måste komma! Nu! Kom nu!”
Johanna, fyra år, har en dyster historia med svåra feberkramper med lång medvetslöshet som krävt mycket akut sjukhusvård. Vi misstänkte vad som hänt.
Google säger att sträckan Nacka – Farsta med bil tar femton minuter. Jag kapade nog drygt tre. När jag kom fram till gatan som var målet såg jag i fonden blinkande ljus från utryckningsfordon.
Tack gode Gud, tänkte jag. De var snabbare.
Utanför entrén till hyreshuset stod en stor ambulans och en bil med akutläkare. I trappuppgången möter jag Johanna, en tunn flicka under en gul filt, slangar i armarna och en syrgasmask över munnen. Vid fotändan digital skärm som övervakade hjärta och syresättning. Ansiktsdragen utslätade, tecknet på medvetslöshet. Båren kördes av två koncentrerade kvinnor i gröngula kläder.
“Hur är det”, frågar jag.
“Stabilt. Men flytta på dig”, vi måste in i hissen.
Båren dunsade in hissens vägg, dörrarna stängs. Minuten efter lämnade ambulansen den lugna förortsgatan. Blåljuset flackade på fasader där lysande julstjärnor var fyrar av normalitet och vanlig verklighet. En verklighet som då kändes overklig.
Vi gick in i lägenheten. I vardagsrummet luktade det kräk. Golvet var fullt av tomma förpackningar till sjukvårdsmaterial samt ett par slangar och infarter som kanske inte hade passat eller inte behövts.
Ett melodramatiskt utryck lyder: Det kändes som hjärtat slets ur kroppen. Där och då var uttrycket inte melodramatiskt för oss. Linda var rasande för att hon inte fått åka med i ambulansen. Skrek att vi måste åka efter i vår bil. Dessutom var hon förtvivlad för att hon nog lagt fel gosedjur på lillsyrrans bår.
Jo, det gick bra. Sköterskor och läkare på IVA på Södersjukhuset hävde både febertoppar och kramper med potenta läkemedel som måste doseras med yttersta noggrannhet. Efter 24 timmar var Johanna hemma igen. Blek om nosen, trött, men ändå med oss. Hon försäkrade för storasyster att det var rätt gosedjur hon fått med sig.
Vad lärde mig detta? Jo att på några sekunder kan livet förvandlas till en tunnel där bara en sak är viktig. Knasiga släktingar, halsstarriga kompisar, höga elpriser och kriget i Ukraina försvinner. Världen blir grå och det som sker går i ultrarapid. Bara en vädjan återstår: måtte de klara henne!
Det kan bara fixas av de i gröngula kläder. De som med blinkande bilar kom fram snabbare än jag. De som har kunskapen, medkänslan och alla prylar på plats.
Dem som moderata sjukvårdspolitiker jämställer med bilbyggare. Att göra den jämförelsen är en ofattbart arrogant skymf. En känd svensk bildirektör, Leif Östling, ifrågasatte ju vad vi får för skatten. Skulle han sagt det om han varit med mig i lägenheten i Farsta? Men för många i hans kretsar är de gröngula kostnader att spara in på. Tills dessa kostnader tröttnar och slutar. Så att de väljer jobb hos nätläkare som skriver ut antibiotika på telefon eller säger: du får gå till vårdcentralen. Och sedan skickar en dryg faktura till oss skattebetalare.
Region Stockholm gick med flera miljarder i vinst förra året. Och dess resultat presenterades som det från ett börsbolag som bygger just bilar. För mekanismerna som styr Marknaden ska användas för allt i samhället. Att detta genomförs är viktigare än vad resultatet blir.
Marknaden är på ett sätt brutalt rättvis. Den är en dubbelriktad gata. För anställda i offentliga vården kan välja att följa ekonomins lagar. Att sälja sin kompetens, inkännande och mänsklighet till någon som erbjuder bättre villkor. Då blir politikerna som älskar Marknaden rådvilla och uppbragta. För resurserna längst ner i kedjan ska leverera och vara föremål för besparingar. Inte agera som Marknaden.
Till sist står vårdpersonal inte ut. Det skulle inte heller bilbyggare göra om de behandlades likadant. Det förstår Toyota och Volkswagen och ger därför sina anställda villkor som gör att fabrikerna kan fortsätta tillverka bra bilar. Men en del av de politiker som ingår i Tidölaget har inte kommit lika långt i sin utbildning om Marknaden. De vill ha fördelar men slippa notan. Den får väljare, sjuka och skattebetalare stå för.
lars.thulin@opulens.se
