Hade Kung Brännvin gillat gårdsförsäljning?

ALKOHOLPOLITIK. “Sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Folknykterhetens dag har högtidlighållits sedan 1893. I år inföll den nu i veckan på Kristi himmelsfärd och det under ett år där en alkoholpolitisk liberalisering i form av gårdsförsäljning kan bli en valfråga. Gårdsförsäljning av öl och vin är visserligen redan klubbat av riksdagen men sprit och politik är inte sällan problematiskt och på högtidsdagen i torsdags anklagades Socialdemokraterna för att ha “begravt beslutet i en utredning och en ridå av svepskäl om folkhälsa”.

LO Smith var riksdagsman och industrialist just i slutet av 1800-talet och kan sägas personifiera det långa trassliga svenska förhållandet mellan politik och alkohol. Han var känd för sitt patos, betalade löner en bra bit över genomsnittet och organiserade soppkök för behövande. Men det är LO Smiths profil som syns på medaljongerna som pryder Absolut vodka-flaskorna. I en tid när den växande nykterhetsrörelsen försökte rädda det spritindränkta landet Sverige, då gjorde sig riksdagsmannen en förmögenhet som Kung Brännvin.

Ja, sprit och politik kan vara knepigt. Nyliberala Frihetsfronten är kanske de i svensk historia som mest medvetet blandat politik i drinkarna. Vid starten under 90-talets första år finansierade de i stor utsträckning sin verksamhet genom svartklubbsverksamhet. De var förstås inte de första i historien som politiserat nöjeslivet. Redan de engelska utopisterna på 1700-talet förstod att krogen var ett utmärkt ställe för politik. Skillnaden är dock att medan de såg sina tavernor som diskussionsrum, ville Frihetsfronten upphöja själva supandet till civil olydnad. Svep en skattefuskad sexa mot förtryckarstatens restriktioner!

Det kan dock bli rätt förvirrat när det politiska mötet inte har några vidare syften än att hinka skattefri sprit. Jag minns ett besök i Frihetsfrontens högborg vid Hammarbyhamnen i Stockholm där i början av nittiotalet. Lokalen liknande någon rockklubb i Prag. Även besökarna verkade importerade från de svartkläddas dåtida Mecka. Jag minns att jag tänkte att så många röda stjärnor på kavajslagen finner man nog inte ens under en föredragskväll på vänsterhaket Kvarnen några stenkast bort.

[prenumeration]

Kvällens DJ fattade snart stämningen. Efter lite techno hördes det välbekanta introt till Rage Against the Machines antifascistiska hit Killing in the Name. Det blev den tändande gnistan som fick dansgolvet att explodera. Discojocke hade nu inget annat val än att fortsätta på den inslagna vägen. Efter att förtvivlat letat i backen med de gamla vinylplattor fann han den. Staten och Kapitalet med Ebba Grön. Så här i efterhand måste man väl säga att det var ett genidrag. Få röjarlåtar är väl begåvad med en sådan text att både nyliberaler och vänsterradikaler kan skråla med och gemensamt knyta sina nävar. ”Sida vid sida…” tjöt vi.

Men innan låtens slut skulle ytterligare blocköverskridande förbrödring uppstå. Ett tidigare under kvällen anonymt gäng äntrade nu den politiska scenen. Med mer välansade frisyrer än de svartklädda vänsterradikalernas och även kortare än de kostymklädda nyliberalernas, så började de headbanga med sina kala skallar. Deras fosterländska högerarmar höjdes raka i luften men, som ni förstår, utan knutna nävar. Det var en oförglömlig syn: Skinnskallar som heilade till Ebba Gröns revolution, i nyliberalernas borg.

Ja, sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt. Och nu har jag inte ens nämnt Systembolaget. I Pelle Berglunds biografi Kung Brännvin berättas om ett improviserat tal LO Smith höll. Talet hölls inför en grupp arbetare till vilka han ska ha utbrustit:

”Undvik den dryck på vilken jag förtjänat min förmögenhet!”