Gussy: ”Miss Antropen”

MUSIK. Gussy Löwenhielm möter våren med musik, men det uppskattas inte av alla där han bor. Här berättar Gussy om ”Miss Antropen” men också om musikens betydelse för livskvaliteten.

Våren lyser med sin närvaro och vi svenskar kryper ut ur våra iden, morsar på våra grannar och konstaterar att deras barn har hunnit växa till sig under vintertiden. Knopparna i trädgården skvallrar om att en härlig, kravlös tid är i annalkande och att vi svenskar äntligen kan ställa vår inflexibilitet bredvid vinterdäcken och ta fram utemöblerna och inse att lagom är bäst. Men i måttliga doser. För här ska grillas, anordnas lådvinsrally och läggas till ännu en Bluetoothhögtalare i telefonen. Nu börjar den bekymmerslösa fasen. Eller?

På nationaldagen 2023 anordnades det ett firande på vår lummiga gård i Bagarmossen. Det dukades upp med långbord, blå duk och små flaggstänger. Det samtalades, skrattades och det dracks rosévin. Det rådde precis en sån där uppslupen stämning som vi svenskar drömmer om när vi hänger in vinterjackan i garderoben i vindsförrådet. Men det skvallrar också om den solidaritet och härliga grannsämjan vi har i bostadsrättsföreningen Friheten i Bagarmossen. För det har vi. För det mesta. Sånär som på en person.

Hon mår inte bra. Så varför ska vi få göra det?

För mitt under lunchen. När det är som allra trevligast. Ja, då kommer hon. Riddaren av den sorgliga skepnaden. Mörkerbäraren. Hon kryper ut ur den mörka missunnsamhetens högborg och blir direkt bländad av glädje och sol som inte har någon som helst effekt på hennes permanent rynkade panna. Hon går in igen. Och hämtar dammsugaren. Metodiskt och frenetiskt dammsuger hon plåten som omger balkongen och låter det brötiga lätet förstöra det gemytliga nationaldagsfirandet. Därefter går hon in igen. Och lämnar dammsugaren kvar på balkongen. Påslagen. Hon mår inte bra. Så varför ska vi få göra det?

Bagarmossen är en förort till Stockholm som har fått ganska negativ publicitet i media på sistone. Mycket på grund av den härjande gängkriminaliteten där oskyldiga människor har satt sina liv till och portar har sprängts. Men Bagarmossen är så mycket mer än så.

Under de senaste tio åren har förorten genomgått en gentrifiering vilken har gjort den till en kreativ liten oas där Nackareservaten bjuder in till både bad, lek, grill, golf och blandade känslor kring skogsrejv. Men för det mesta råder en omtänksamhet där musik, konst och poesi sprids tillsammans med en önskan om att värna om miljön och mänskligheten. Det är fint. Vi säger så i Bagarmossen. Att det är fint. I stället för bra. Och det är fint. Så länge vi slipper höra polishelikoptern eller missunnsamma personer som agerar glädjehämmare.

Att hitta hem

Jag flyttade till Bagarmossen i februari 2017. Redan första morgonen kom jag i kontakt med förortens potential och magi. Min dåvarande granne, cellist i Kungliga Hovkapellet, satte guldkant på tillvaron med en Sarabande av Bach. Därefter gick jag mot tunnelbanan och hörde en pianist öva med fönstret öppet. Paul Desmonds klassiska ”Take Five” gav ackompanjemang till fågelkvittret. Efter bara trettio meter hördes en tenorsaxofonist göra sina skalövningar för att hålla ambisen i trim.

Jag fick direkt en känsla av att jag hade kommit hem. Ett hem där solidaritet råder och utanförskapet lämnas ute. Ett hem där min kreativitet skulle få slå rot och växa sig till en blandskog av uttryck. Ett hem där jag kunde spela gitarr på balkongen och bli uppmuntrad av mina grannar och där jag kunde kräma Beethoven på hög volym och få en reaktion från grannarna i form av ett sms med frågan ”E-dur?”

Trots att jag var nyseparerad njöt jag av en tid som kändes som en ständigt pågående smekmånad. Den varade i tre år. Sen var det dags för skilsmässa.

Under pandemin blev familjens kvadratmetrar prövade genom hemmaundervisning och karantän i så pass hög grad att vi tvingades flytta. Men vi blev kvar i samma förening. Friheten ger sannerligen skäl för sitt namn och det blev en kort flytt. Bara typ 70 meter. Nu stundade nya utmaningar. Med start redan på midsommardagen.

Hon som numera går under namnet Miss Antropen

Jag skulle bli överraskad av bandmedlemmarna och bästisarna i vår rocktrio Clark Nova som bjöd in till inflyttningsfest. Hos mig. På kvällsordningen stod mat, musik, samkväm, dryck och en lång lista av hjälpmedel för att stimulera och inspirera vår framtida utgivning. Dessa kvällar brukar vara gränslöst gemytliga. Och det var middagen. När det sedan skulle förkovras i de inspirerande inslagen så avbröts musiken av en något dissonant ton. När klockan endast var 21:45. Det var dörrklockan. Och där stod hon. Hon som numera går under namnet Miss Antropen eftersom hon fem år i rad har visat sig vara den mest människofientliga person jag någonsin har stött på.

Då. När ljuset var som mest påtagligt kom mörkret med rynkad panna och la sig som en blöt filt över oss. Som den ganska brötiga rocktrio vi är kändes vi harmoniska i förhållande till min grannes triangle of sadness (den rynkade pannan som Ruben Östlundh talar om i filmen med samma namn). Hon förmedlade sitt klara, tydliga och glädjedödande budskap om att vissa faktiskt jobbar på helger och att det således ska vara tyst kl 22. Inga undantag. Och det blev slutet på årets näst ljusaste dag. Sakta styrde vi kosan mot betydligt mörkare tider.

Musiken bygger broar

Jag säger inte att musik, som Lill Lindfors uttrycker det, ska byggas utav glädje. Denna slarviga tes kan enkelt motbevisas med en serie norska black metal-band, livsfrånvända gothrockare eller några nihilistiska avantgardesaxofonister. Eller varför inte några hårt hållna klassiska musiker som i stället för att träffa vänner blivit tvungna att sätta händerna i Prokofievs andra pianokonsert. Det är inte alltid glädje som är grunden till dessa musikaliska uttryck. Men. De skapar en gemenskap där folk som lever i utanförskap plötsligt får ett sammanhang. Ett sammanhang att förkovra sig i och möta likasinnade. Musiken bygger broar och skapar en förutsättning för umgänge på ett gemensamt plan bara ett stenkast från ett brinnande helvete. Miss Antropen bränner ner dessa broar. Och ser sedan till att njuta av det.

Den svenska våren är fantastisk. Efter att ha vridit tillbaka klockan, krupit in i våra gryt, bälgat i oss russin, mandlar och glögg och sedermera ätit den sista semlan kommer våffeldagen och ljuset återvänder.

När solljuset har slutat sticka oss i ögonen och ställa krav på oss för att vi ska beställa blanketter från Skatteverket med en bokstav och en siffra kan vi äntligen krypa ur våra puppor och bli den där spontana och härliga svensken.

Balkongkonsert

Då kan jag rycka tag i min gitarr, sätta mig på min balkong och genom ett ragainfluerat stycke vagga in mig själv (och även folk i min närhet) i ett meditativt tillstånd i ungefär en timme. Det tar inte mycket plats i atmosfären och brukar glatt ackompanjeras av lekande barn på gården bredvid. Det brukar uppskattas. Av alla utom en person.

Och jag tror ni vet vem. Nej, inte Ferdinand. Miss Antropen. Hon går förbi med rynkad panna. Eller så drar hon fram dammsugaren och överröstar mig. Eller så filmar hon mig.

Hon har gett ett ansikte till den nyss påhittade termen ”vårdagjämring” och lägger sordin på den bästa delen av våren. Och frågan är om hon inte är att betraktas som någon som lever i samma utanförskap som en gängkriminell med tanke på alla gånger hon har sprängt upp min port med sin negativa energi för att besudla allt som hör glädje till. Hon saknar bara ett gäng. Och ett sammanhang. Och frågan om hon inte egentligen hör hemma i en ”no go”-zon.

Missunnsamhet är ett gift. I en tid där vi dagligen matas med den ena utmaningen efter den andra där strafftullar, oprovocerade skjutningar, krig, inflation, arbetslöshet, kulturskymning och sadistiska sekter styr vår vardag måste vi hålla hårt i livets små glädjeämnen. Musik är ett sådant. Ett annat är solidaritet.

Vi kan unna varandra lite glädje och livskvalitet.

Trots att våren har bjudit på ovanligt höga temperaturer känns det som att Sverige har blivit kallare. Trots att vi miljömedvetna Bagisbor är oroar oss för klimatkrisen och ställer oss kritiska till koldioxidutsläpp sjunker den själsliga temperaturen dagligen. Vi måste sluta pinka in våra revir, göda våra egon och visa att vi är människor och inte varumärken med en allt för tydlig agenda. Låt musiken eka i Nackareservaten och köp nya öronproppar. Att klaga på allemansrätten ligger inte i vår natur. Den hör den svenska avundsjukan till. Och den har inget här att göra.

Låt vintern rasa ut. Och sluta göra varandra rasande. Vi är bättre än så. Vi kan unna varandra lite glädje och livskvalitet. Friheten är inte bara en bostadsrättsförening –den är ett motto. Som vi alla bör leva efter.