VALUPPTAKT. “Gå till botten med era uppfattningar, transformera dem till begriplig ideologi, och gå till val på det. Skall det vara så jävla svårt?” undrar Carsten Palmer Schale.
Hade jag varit aktiv politiker hade jag velat formulera en ideologi utan att snegla på vad presumtiva väljare tycker eller tänker. Det kan ju inte, påstår jag, handla om att vända kappan efter vinden, och att känna efter ”vad folk tycker”.
Nej, det handlar naturligtvis om vad VI (jag) tycker. Och efter denna tro och övertygelse må vi formulera vår ideologi. Om VI INTE gör så, har vi ju ingenting att komma med – utan reagerar bara reflektionslöst.
Formulera alltså en ideologi. Se vad detta resulterar i mätt i röstetal. Rätta er efter det. Det kan väl ändå inte vara meningen att få röster för en politik som man egentligen inte själv tror på. Det är ju en form av fusk. Eller ”populism”. Eller?
För att bli en aning provokativ skulle jag vilja påstå att exempelvis vissa partier (men kanske också fler), såsom Socialdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna är mer intresserade av att få många röster än att få gehör för den ideologi man egentligen står för. Detta är, menar jag, en parallell till det faktum, att majoriteten av gymnasieelever faktiskt strävar efter höga betyg snarare än att lära sig något ordentligt. Detta är parentetiskt också en del av Frankrikes kritik av PISA (Schale 2008, 2010, 2011, 2014).
Eller har man ingen ideologi? Socialdemokraterna av idag exempelvis? Avgå då, är mitt förslag, och formulera något ni verkligen tror på. Det kanske tar en mandatperiod eller två. But so what?
Om man nu tror på höjda eller sänkta skatter, mer eller mindre hårda straff, verkliga tag i klimatfrågan eller inte, tron på solidaritet eller motsatsen, vikten av att minska klasskillnaderna eller ej, satsning på mer marknadshyror eller tvärtom – etcetera. Säg det då!
Om ni inte gör det, torde inte bara väljarna, utan ävenså ni själva, bli förvirrade. Och: jag röstar inte på ett parti som ”gynnar mig mest”; jag röstar på ett parti vars ideologi jag tror på. Idag förefaller sådana petitesser dock vara just petitesser. Är då det då konstigt att folk röstar på annat sätt än ni föreställt er? På det som handlar om det ni egentligen inte står för, även om det finns ett vagt minne av att ni har stått för det ni inte längre gör?
Gå alltså, föreslår jag, till botten med era uppfattningar, transformera dem till begriplig ideologi, och gå till val på det. Skall det vara så jävla svårt? Tydligen.
Är det antalet riksdagsplatser som är poängen, eller är det övertygelsen om att ni har rätt (eller fel)?
Enligt min ringa mening borde det handla om vad ni själva faktiskt tror på – om ni tror på det – och att formulera detta i någon form av begriplig ideologi. Personligen har jag under de senaste fyra-fem decennierna haft svårt att hänga med här. Och jag tror faktiskt inte att jag är ensam.
Jag drömmer sålunda om en renässans för ideologierna. På sikt tror jag också att detta skulle få ”väljarboskapen” att respektera er mer.
Problemet med glappet mellan etablissemanget och gräsrötterna torde samtidigt minska. Det minskar om jag vet att Socialdemokraterna och Moderaterna och andra står för det de stått och står för. Inte minst gäller detta för övrigt Liberalerna.
info@opulens.se
