BIAS. ”Hur kan en confirmation bias (bekräftelsebias) helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer?” frågar sig Lars Thulin. Och ger exempel på giltigheten i det gamla talesättet: man ser det man vill se.
Confirmation bias heter det på engelska. På svenska säger vi sedan gammalt: man ser det man vill se.
Innebörden är att vi söker och tar till oss information som bekräftar det vi redan vet, eller tros oss veta. Denna taktik är självklar – att ständigt ompröva den världsbild vi mödosamt byggt upp är jobbigt. Därför gör vi oss alla skyldiga till confirmation bias i större eller mindre utsträckning.
Allt är en glidande skala. Men bland blir skygglapparna och den partiella blindheten så stor att det blir obegripligt. Nyligen gjorde jag en resa på Balkan och då blev detta uppenbart. För 20 år sedan besökte jag Kambodja och gjorde samma reflektion.
Under resan på Balkan gjorde vi en tur in i Albanien. För de som inte var med på det glada(?) 60- och 70-talet gör jag en kort uppdatering. Det lilla landet med ungefär tre miljoner invånare låg då vid kusten med Jugoslavien som granne i norr och Grekland i söder. Under ledning av Enver Hoxha, som kom till makten efter andra världskriget med titeln partisanhjälte som främsta merit, utvecklades landet till en extrem diktatur. Till sist hade man bara en vän i världen – Kina. Övriga länder betraktades alla som ärkefiender som alla bara väntade på att invadera Albanien. Likheten med dagens Nordkorea är skrämmande.
Landet stängde sina gränser. Att lämna det lagligt var i princip omöjligt. Utomstående fick göra besök i noga organiserade vänskapsgrupper. Kravet var att besökaren var medlem i ett kommunistiskt parti i hemlandet. Besökarna fick se kulisser där utvalda medborgare intygade om sin ofattbara lycka över att bo i detta paradis. Vår guide berättade en annan historia om de som nu kallas de mörka åren, de mellan 1945 och 1991.
1963 förbjöds enskild egendom. Vår guides familj drev ett stort företag med kontakter och export till Italien. En morgon kom militär och partifunktionärer till den stora lantegendom de ägde. Beskedet var allt detta nu tillhörde folket. Även företaget blev statligt och flerbarnsfamiljen fick flytta in på 60 kvadratmeter i en av de betongförorter som byggdas vid de stora städerna. Mannen i familjen fick jobb som trädgårdsarbetare. Brodern, också i företaget, blev reparatör i en cykelbutik. Deras lön var samma som den för en universitetslärare eller hjärnkirurg. Alla hade samma lön.
1967 utropades Albanien till världens första ateistiska nation. Landets över hundra kyrkor, katolska, ortodoxa samt muslimska, revs. Två sparades. Den ena var en moské där tornet raserats av en blixt. Rivningsarbetarna fattade inte att det var en kyrka. Landets största katedral byggdes om till idrottshall. Över 250 präster och nunnor som fortsatte att be till Gud avrättades.
Landet hade drygt tre miljoner invånare. Och en armé på en miljon soldater. I princip alla vuxna fick göra återkommande vapentjänst. Guidens mamma, utbildad lärare, gjorde vapentjänst var tredje vecka. Hon vet fortfarande nästan allt om skillnaderna mellan världens alla automatkarbiner.
Under de mörka åren byggdes 350 000 bunkrar i landet. De var gjorda i betong och stål och klarade direktträff från en granat från ens stridsvagn. Planen var totalt 700 000, men pengarna tog slut. Albanien blev snabbt Europas fattigaste land.
Hit reste svenska revolutionärer i skytteltrafik för att lära. Men de fick problem på flygplatsen. För i Albanien var bara fem manliga frisyrer tillåtna. Frisörstolarna var många i terminalen. Här föll mycket hår. Den som inte accepterade detta fick vända hem. Fast vänsterns kärlek till Albanien bestod på många håll.
I Phnom Phen i Kambodja besökte jag ökända fängelset Tuol Sleng där de Röda Khmerernas barnsoldater utrotade de som sågs som hot mot revolutionen som skulle föra landet till ett ”år noll”. Och även torterade dem, män, kvinnor och barn, på de mest fasansfulla sätt. Då Vietnam invaderade landet fann de tre överlevande i fängelset. Till och med de erfarna och hårdhudade vietnamesiska soldaterna chockades av vittnesmålen och fängelset gjordes till museum.
Till Kambodja gjordes också svenska resor i albansk anda. Bland annat med Jan Myrdal i spetsen. Besökarna fick se noga iordningsställda scener där alla var överlyckliga att få tjäna landets stora ledare Pol Pot, som upprättat detta himmelrike. Detta finns utmärkt skildrat i Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende”. En skrämmande redovisning av hur bildade personer, som brutalt kunde avslöja västvärldens alla fel och brister, helt tappade syn-, hörsel- och fattningsförmåga vid ett besök i ett land som på mindre än ett decennium förlorade mer än en fjärdedel av sin befolkning till följd av svält, utflyttning, folkmord.
Hur är allt detta möjligt? Den totala paranoian hos regimerna berodde förmodligen på den gamla sanningen att inför ett inbillat hot från en yttre fiende kan ett folk fås till vad som helst. Men hur kan en confirmation bias helt slå ut normala tankeförmågor hos bildade personer? Få dem att inte se och inte fatta? Obegripligt. Fast vi människor får ta ansvar även för totalt oförstånd. Det är aldrig en ursäkt.
lars.thulin@opulens.se
