POLITIK. ”Elakt och drastiskt kan sägas att högern älskar skattepengar man kan sno åt sig och stoppa i egna plånböcker, men hatar skatter som går tillbaka till medborgarna i form av service.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.
I högerns värld är skattesänkningar självändamål. Precis som privatiseringar. Om effekterna av åtgärderna är bra eller dåliga är ovidkommande.
Så vår regering, styrd av SD, dånar på med skattesänkningar i ett läge med krisande kommuner och regioner, en skola i fritt fall kvalitetsmässigt, en infrastruktur där järnvägar och VA-system bokstavligt faller i bitar samt ett försvar som måste väckas till liv när krigiska grannen i öst mullrar. Ett försvar som tidigare högerregeringar ansåg vara ett onödigt särintresse.
Sänkta skatter för högerns favoriter
Skattesänkningarna går främst till dem som högern gullar med – de som tjänar mest. Samt till dem som det nyssnazistiska partiet gullar med – snusare, älskare av plastpåsar och personer som gärna kör långt i bränsleslukande bilar.
För högern är skatt alltid lika med stöld från medborgarna. Skatt är sedlar som körs genom en dokumentförstörare. Att skattepengar kan göra nytta för samhället eller att det blir problem om skatten inte räcker till, är tankar som inte fått plats i högerns DNA-kod.
Högern föredrar alltid sänkt skatt
Fast det väsentliga är väl inte om skattesatsen är säg 41 procent eller 35. Utan vad vi medborgare får för pengarna. Personligen betalar jag hellre den högre satsen om pengarna går tillbaka till mig och övriga medborgare i form av bra service, främst i vård, skola och omsorg. Men i högerns värld är 35 procent alltid bättre även om gemensamma åtaganden sätts på svältkur. Bra är också om en del av skattepengarna går rakt ner i riskkapitalisters fickor i form av vinster som de tar ut för att driva vård, skola och omsorg. Detta via bolag som ofta ägs, eller drivs, av högerns bästa lekkamrater.
Elakt och drastiskt kan sägas att högern älskar skattepengar man kan sno åt sig och stoppa i egna plånböcker, men hatar skatter som går tillbaka till medborgarna i form av service.
Ekonomi är sällan så svårt. Alla som hyfsat kan sköta sitt hushåll fattar samma saker som en finansminister. Nämligen att i princip ingenting är gratis och att det ofta är en fråga om från vilket konto en kostnad ska dras, samt till vilket konto som räkningen ska betalas. Betala måste man i alla fall.
Den amerikanska synen på skatter
I USA är skatterna lägre. Men den normala familjen som vill ha en bra sjukvård och där barnen ska kunna utbilda sig på högskolan, betalar betydligt mer för sin samhälleliga service än vad man gör i övriga västvärlden. Det amerikanska systemet föder dessutom en undervegetation av verksamheter – mängder av försäkringsbolag för sjukvården samt en armé av advokater som ständigt ska stämma allt och alla. En väsentlig del av kostnaden för sjukhus i USA går till försäkringar och lagkunniga för att skydda mot stämningar för sådant som kan betraktas som felaktiga behandlingar. Jurister jobbar inte gratis.
I USA kämpar alltså inte högern mot skattefinansierade verksamheter av ekonomiska skäl, eftersom skillnaden på notorna jämfört med privata alternativ inte är högre utan lägre. Nej, motståndet är helt ideologiskt, precis som den svenska högerns hat mot skatter i allmänhet, precis som dess reservationslösa kärlek till skattesänkningar. Ledande politiker i USA dömer ut ett system med skattefinansierad vård som kommunism. Något ologiskt för i så fall är nästan hela västvärlden kommunistisk, även USA:s granne i norr, Kanada. Men i kampen mellan ideologi och logik vinner oftast ideologin på knockout.
Mer pengar till de rikaste
Det bärande i den klassiska högerns sätt att se på skattefinansierade verksamheter är att i den modellen kan en del av de pengar man betalar in vid några tillfällen gå till att hjälpa andra. Med det underförstådda löftet att jag då själv kan få pengar när jag behöver det. För många är denna tankegång ett exempel på solidaritet. För högern är det kommunism. Därför så avskyvärd att den riskerar att resultera i ett blodtryck så högt att en stroke lurar runt hörnet. I det läget är den bästa medicinen att ha en finansminister som Gunilla Svantesson.
Hennes och övriga högertänkares försvar för mer pengar till de rikaste är smul-modellen. Att när de välbeställda får mer pengar så sipprar en del smulor från deras kalas ner i folkdjupet, vilket sätter fart på ekonomin. De rikas konsumtion ger jobb, som kan ge mer konsumtion, som kan ge…. På ekonomispråk kallas det multiplikatoreffekter.
Problemet med modellen är att extra pengar till de rikaste ofta i liten utsträckning går till utlägg som gynnar landet i stort. Utan främst till sparande och ren lyxkonsumtion, ofta med vinnare långt utanför våra gränser. Extra pengar till normalt avlönade kan gå till mer och bättre mat från Willys, kläder från svenska butiker samt behövlig renovering av det egna huset. Det ger multiplikatoreffekter. Fler andelar i högriskfonder baserade i Gibraltar eller Lichtenstein, dyr konst samt jorden-runt-resor ger inte dessa effekter.
Givetvis är allt en glidande skala. Skattesänkningar ska inte vara självändamål. Fast inte heller höga skatter. Det vi betalar för via skattsedeln måste skötas effektivt. Men våra skattepengar ska inte stoppas i bankomater där näringslivet och högerns kompisar kan tanka ut stora belopp till egna plånböcker. Så sker idag med Tidölagets mycket goda minne.
lars.thulin@opulens.se
