FOLKSTYRE. “Folkomröstningar är inte bara tillfällen för manipulation, som kan förekomma också under val till parlamentariska församlingar och i många andra sammanhang, utan främst en möjlighet att bedriva folkbildning”. Det skriver Anders Björnsson med anledning av diskussionen om eventuell folkomrröstning om svenskt Nato-medlemskap.
”Att respektera väljarnas förmåga att lära och göra relativt kvalificerade bedömningar är grunden för demokratin. Representativ demokrati är inte samma sak som att väljarna skall köras över.” Så skriver Göteborgs-Postens ansedda skribent Britt-Marie Mattsson i en kommentar om Nato-frågan och folkomröstningsinstitutet.
Att säga att medlemskap i Nato, är en alltför komplicerad fråga för gemene man är en invändning, som ”ligger snubblande nära folkförakt”, skriver hon. Även riksdagsledamöter kan vara okunniga.
Men visst, folkomröstningar är knepiga. De går att manipulera. (Skulle vi acceptera att återinföra dödsstraff i Sverige, om en majoritet stödde ett sådant förslag i ett referendum?) De är dock inskrivna i vår författning. I grundlagsfrågor kan de vara beslutande. Nato-medlemskap är så nära en grundlagsfråga, man kan komma. EU-medlemskapet (som det folkomröstades om 1994) står inskrivet i Regeringsformen (10 §).
Många länder folkomröstar då och då. Schweiz anordnar med mer eller mindre jämna mellanrum beslutande folkomröstningar. I USA sker detta ofta på delstatsnivå. I Storbritannien, parlamentarismens vagga, ordnades folkomröstningar – först om inträde i EEC, sedan om utträde ur Unionen. Alla dessa länder måste betraktas som relativt trygga demokratier.
I flera länder, som i sen tid anslöt sig till Nato, genomfördes folkomröstningar före anslutningen. Inget av dessa länder har ansetts odemokratiskt.
I Norge – Europas vid denna tid kanske mest demokratiska samhälle – folkomröstades 1905 om utträde ur personalunionen med Sverige. Resultatet blev ett rungande ja (368 392 röstande för upplösning och 184 mot). I Norge har väljarna två gånger sagt nej till EU-anslutning i folkomröstningar. Vem ifrågasätter deras rätt att göra detta?
På Island genomfördes 1944 två folkomröstningar samtidigt, om att avskaffa unionsakten med Danmark och om att införa republik. Ja-sidan fick här 97,35 respektive 95,04 procent av avgivna röster.
I flera EU-länder folkomröstades om Maastrichtavtalet, däribland Danmark. Det var knappast ett stort problem ur demokratisk synvinkel.
I Frankrike utlöste general de Gaulle en omröstning om ökade presidentbefogenheter. 52,4 procent av fransmännen röstade nej. Förslaget föll. de Gaulle avgick som president.
I länder som Ryssland och Kina ordnas inte folkomröstningar. (På Krim då? Ja, men Krim tillhör ju Ukraina…)
I Sverige förekommer på lokal nivå folkomröstningar, om kommungränser och andra gemensamma angelägenheter. Sådana initiativ kan inte annat än stärka medborgarsamhället, särskilt i en tid när allt färre svenskar är partipolitiskt aktiva.
Folkomröstningar är inte bara tillfällen för manipulation, som kan förekomma också under val till parlamentariska församlingar och i många andra sammanhang, utan främst en möjlighet att bedriva folkbildning. De ger legitimitet åt det politiska beslutsfattandet. Detta stödjer och inskränker inte det parlamentariska systemet.
Mer tveksamma ur ett demokratiskt perspektiv är opinionsundersökningar och gallupmätningar. Dessa bedrivs på privat basis och står utanför all demokratisk kontroll. De är inte resultatet av diskussion och överläggningar inom befolkningen utan snarast av journalistisk propaganda, styrd av mäktiga intressen – det senare ett förhållande som den garvade DN-reportern Jonas Gummesson nyligen har berört i anslutning till Nato-debatten.
Folkomröstningsinstitutet bör reserveras för frågor av stor allmän betydelse. Punktskatt på kattmat hör givetvis inte dit, inte heller hur coronastrategin borde hanteras av myndigheterna. Men hur många årsmöten hålls inte varje år i Föreningssverige? Också dessa är av form av folkomröstning. Där kommer inte alltid de välinformerade så lätt undan.
info@opulens.se
