ÖKANDE HOT. Att incels skulle skapas av bristen på sex är lika korkat som att feminister “bara fått för lite kuk”, menar Myra Åhbeck Öhrman.
Begreppet incel har varit aktuellt i veckan på grund av Kalla Faktas granskning, men har en betydligt längre historia. Det myntades redan -93 av en bisexuell kvinna, på hemsidan Alana’s Involuntary Celibacy Project. En sorts stödgrupp där alla, oavsett kön och läggning, skulle kunna diskutera sin ensamhet.
I mitten på 90-talet lämnade Alana sajten till en av användarna, och inceletiketten bakom sig. I hennes frånvaro började rörelsen ta tydligare form som det den förknippas med idag; en subkultur bestående av uteslutande män, vars bitterhet riktas främst mot kvinnor.
Tjugo år senare bläddrar hon i en tidning och fastnar vid artikeln om massmördaren Elliot Rodger. En 22-årig man som blev mångas första introduktionen till incels när han dödade sex personer i en räd tänkt att vara vedergällning mot de kvinnor som vägrade dejta honom. Hon beskriver känslan som att ha uppfunnit kärnkraft, och senare få veta att den gett upphov till massförstörelsevapen.
Rodger är inte ensam om att radikaliseras till våldsamma handlingar i miljön som gradvis blivit mer och mer toxisk. Den har tillskrivits ansvar för ett flertal massmord under 10-talet, och de mest profilerade mördarna hyllas bitvis som hjältar av andra som knyter näven i fickan online.
Vi verkar fortfarande oförmögna att förstå dem.
I en rapport från 2020 slog Totalförsvarets forskningsinstitut fast att Sverige kunde vara det incel-tätaste landet i världen. Inte så förvånande, givet att vi som land är bra på både isolering och nätanvändande. Säpo beskriver dem som ett ökande hot. Trots det, och trots att rörelsen är så gammal, verkar vi fortfarande oförmögna att förstå dem – i alla fall av svensk bevakning att döma.
Förra veckans Kalla Fakta var tyvärr inget undantag. De träffar en man som lägger flera timmar om dagen på att skriva inlägg på incelforum. Han brister i gråt när det ifrågasätts, och fokus läggs på att ta del av hans upplevda umbäranden. Ett av klippen i Tv4:s granskning handlar om hur jobbigt det är att inte få matchningar på Tinder, ett annat har rubriken “Leo var incel – då kom vändpunkten: En kvinna hörde av sig’”.
Det är osmakligt, som Jehna Al-Moushahidi påpekar i Aftonbladet. Det borde, som hon säger, vara självklart att det inte är kvinnornas ansvar att se till att oknullade snubbar inte radikaliseras. Men som kritik är det lika poänglöst som Kalla Faktas vinkel, och levererar heller inga alternativa lösningar.
Online är reaktionerna också fokuserade på det där med liggandet. “De kan väl ligga med varandra?” kommenterar en person.”Men spärra in dessa psykfall som är beredda att genomföra typ TERRORBROTT för att de inte får ligga?” tycker en annan. En tredje förklarar att om de gymmade istället för att klaga på nätet skulle de nog hitta en tjej, och en fjärde att de borde köpa sex istället.
Någonstans i bevakningen har alla accepterat deras problemformulering: Att incels helt enkelt är tragiska outliers vars problem går att lösa om de får ha sex.
Det ignorerar att männen i fråga nästan utan undantag saknar inte bara kvinnligt sällskap, utan vänner i stort. Överlappningen med andra radikala rörelser, som högerextremismen. Att de vanligen diagnostiserats med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar, och inte fått stöd eller saknar förmågan att formulera att de behöver det.
Att den samtida möjligheten – eller att utlämnas till – att möta likasinnade online är livsuppehållande åtgärder som håller dem fångna på sina ensamma öar i mammas och pappas källare. Källare de hamnat i eftersom bostadspolitiken och arbetsmarknaden är i grunden trasiga.
Att incels skulle skapas av bristen på sex är lika korkat som att feminister “bara fått för lite kuk”. Ju snabbare vi förstår det och våra lagstiftare släpper den oförklarliga idén om att Bank-ID på internet kan lösa strukturella problem, desto bättre.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
