EXTREMISM. I början av januari hölls den uppmärksammande polisparaden i den bosniska entiteten Serbiska Republiken. Paraden handlade formellt om 9 januari som en sorts nationaldag för entiteten där serber är i majoritet, samtidigt som paraden och dagens betydelse återspeglar en hemsk och brutal historia. Förutom glorifieringar av folkmordet i Srebrenica så handlar dagen om att fira förluster, förnedring och fattigdom menar Vladan Lausevic.
Under förra året läste jag flera texter på tema nationaldagen, en dag som anses ha blivit allt mer viktigt och betydelsefullt jämfört med för bara tio år sen. Anledningen är bland annat de senaste årens diskussioner om identifikation, invandring och islam. I samband med sådana diskussioner behövs det texter som den i Opulens av Lars Anders Johansson vilken beskriver nationaldagens historia och förklarar varför den som ovanifrån politiskt tillsatt dag är ändå mycket mindre populärt jämfört med exempelvis midsommar.
Jag har firat midsommar flera gånger och det har alltid slutat på ett trevligt sätt med god mat, dryck och sällskap. Min förhållningsätt till olika traditioner baseras mycket på uppväxten i efterkrigstidens Bosnien där religiösa traditioner tenderar att vara politiserade och närmast tribalistiska. Komiskt nog har jag aldrig firat Bosniens nationaldag, dels då den inte uppmärksammas i entiteten Serbiska Republiken där jag tidigare bodde. Däremot har jag vid ett tillfälle firat den norska nationaldagen, alltså 17 maj, i samband med att min mor jobbade som lokal tolk för den Nordisk-Polska Brigaden som ingick i NATO:s fredsbevarande styrka under slutet av 1990-talet.
Nog kommer jag aldrig att fira Bosniens nationaldag heller med tanke på att datumet stör mig väldigt mycket. Eftersom den 25 november 1943 träffades aktiva kommunister, partisaner och deras sympatisörer i staden Mrkonjic Grad för att diskutera och besluta om hur Bosnien-Herzegovina som jugoslavisk socialistisk republik skulle ordnas och fungera efter kriget. Mötet kallades formellt för ZAVNOBiH – Anti-fascistiska Rådet För Folkets Befrielse av Bosnien-Herzegovina.
Faktum är att ledande kommunister och antifascister var bosniska serber.
I Bosnien är fallet att vänsterorienterade och progressiva organisationer och politiker uppmärksammar 25 november som ett exempel att landets befolkning kan leva som medborgare i samma land med solidaritet och enighet. Dagen är också ett exempel på hur nationalistiska myter i stilen att folkgrupper i Bosnien alltid har hatat varandra och “vi inte kan leva tillsammans” inte stämmer med historien. Faktum är att ledande kommunister och antifascister var bosniska serber som trodde på Bosnien som ett samhälle där etnicitet skulle spela en mindre roll i den socialistiska och kommunistiska samhällsutvecklingen.
Personligen hade jag dock föredragit andra datum när det kommer till Bosniens officiella dagar som till exempel 23 september när U2 och Bono kom till Sarajevo för att spela sin konsert och 21 november när Laibach tillfälligt etablerade sin experimentstat i Bosniens nationalteater. För ett av många problem med 25 november är just uppmärksammande och firande av en dag som faktiskt handlade om att främja diktatur, likformighet och auktoritär samhällsutveckling vilket går emot idéer om Bosnien som demokratiskt och öppet samhälle med modern konstitutionalism som rörande rättsstyre.
Därmed är poängen att även antifascismen måste bli bättre eftersom många anti-fascister tenderar att själva hamna i liknande odemokratiska slutsatser som fascister om att människor behöver kontrolleras, ställas in led och styras ovanifrån. Ta bara till exempel det som sker i samband med Rysslands krig mot Ukraina där många formella antifascister har tagit ställning för Putins styre och aggression ofta genom stöd för röd-bruna idéer och Sovjetnostalgi. Fascistiska idéer lever kvar i Bosnien, inte minst i samband med firandet av 9 januari i Serbiska Republiken med en polisparad och retorik modell 1990 som ledde till kriget, fattigdom och förstörelse.
Firandet av 9 januari handlar inte bara om att till exempel legitimera folkmordet i Srebrenica eftersom det paradoxalt och omedvetet nog handlar om att fira förluster. Saken är att serbiska nationalister, som precis som då som idag stödjer det auktoritära Ryssland, faktiskt förlorade sina krig under 1990-talet, vilket även skapade lidande och problem för många serber också. Ironiskt nog var det bland annat NATO:s och internationella samfundets intervention 1995 som resulterade i att Serbiska Republiken överhuvudtaget finns kvar till skillnad från hur det gick till för Serbiska Republiken Kraina som tidigare fanns i Kroatien.
Vi människor behöver ritualer, traditioner och firanden men vi behöver också vara medvetna om deras symbolik och betydelse. Ofta vill vi ha det omöjliga och motsägelsefulla som inom ramen för politiska strider och debatter. Identitetspolitik av olika slag är ofta väldigt splittrande och förödande men vi har också förmågan att skapa nya och bättre berättelser, ritualer och institutioner som kan förena fler genom harmoni, frihet och humor.
global@opulens.se
