MAJORITETENS TYRANNI. “Efter Brexit och Trump pratar allt fler om demokratin med någon form av reservation”, skriver Carsten Palmer Schale.
Populism har blivit ett skällsord för allt som avviker från den rådande ordningen. Varje tanke på en alternativ politik rörande EU, ojämlikheten, integrationen, globaliseringen, nedskärningarna, vinsterna i välfärden – allt stämplas som populism.
Till och med idén om folkstyre avfärdas som populism. Är inte detta lite konstigt?
However. Alla seriösa politiker, journalister, opinionsbildare, makthavare och kulturarbetare bekänner sig som demokrater. Men efter Brexit och Trump pratar allt fler om demokratin med någon form av reservation, konstaterar den brittiske debattören Mike Hume i essän Revolting! How the establishment are undermining democracy and what they’re afraid of. Där naglar Hume fast vår tids alla ”I’m a democrat, but…”
Strax efter amerikanska valet skrev New York Times att ”USA skulle vara en lite mer hälsosam demokrati, om det var lite mindre demokratiskt”. Andra, även svenska opinionsbildare, hakade på – ja, det börjar bli lite för mycket av det goda. ”I’m a democrat, but…”-expertisen har svårt att acceptera att det är ekonomiska och sociala faktorer som påverkat väljarnas beslut. I stället för att utvärdera en impopulär samhällsutveckling lyder deras resonemang ungefär så här: “Folk är för okunniga och allt för outbildade för att förstå de stora frågorna.” “Folk är irrationella, de låter känslorna och inte intellektet (som de saknar) styra.” “Folk är godtrogna och låter sig enkelt manipuleras.” “Folk är inhumana egoister och använder röstsedeln som ett hatiskt redskap.” Helt enkelt: “Folk fattar inte sitt eget bästa.”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Så där har antidemokrater alltid resonerat. Det nya är att de som tänker så i dag själva kallar sig för demokrater. Det har börjat bli ett fashionabelt projekt för liberalerna och även delar av vänstern att rädda demokratin från folket. Är inte detta konstigt?
Platon menade att några utvalda visa män (sådana som han) borde bestämma. Drygt två tusen år senare pläderade liberalen John Stuart Mill för samma sak. Mill kämpade helhjärtat för yttrandefrihet, men beskrev demokratin som ”majoritetens tyranni”. Senare gick han med på allmän rösträtt, ovanligt nog även för kvinnor, men tyckte att akademikerna (sådana som han) skulle ha fler röster än de outbildade. För om folket – demos – ska separeras från makten – kratos – vilka är det då som ska bestämma? De som vet bäst, stupid! Teknokraterna och experterna. De upplysta och välutbildade – de professionella. Institutionerna och avtalen som vi aldrig kan ställa till svars: EU, ECB, IMF, TTIP. Kapitalismens alla tjänstvilliga akronymer.
Mike Hume berättar om den framlidne, lite udda Labourpolitikern Tony Benn. Han uppmanade alla att gå runt med en lista på fyra frågor att ställa i händelse av att man skulle råka på en höjdare (som Salman bin Abdul Aziz, Mark Zuckerberg, Christine Lagarde): Vilken makt har du? Varifrån fick du den? Vem har möjlighet att välja dig? Hur kan vi bli av med dig?
Mittfåran av 1800-talets liberaler ansåg att demokratin var oförenlig med de liberala frihetsidéerna.
Om du inte kan få bort den som har makt över dig, är det något fel på systemet.
När man pratar om dem som bestämmer handlar det aldrig om dem som äger och förvaltar kapitalet. Den ekonomiska makten är en ickefråga. I stället pratar man, som Jason Brennan i Mills efterföljd, om ”majoritetens tyranni”: Makten är alla dem som tycker fel och som trots det får vara med och bestämma.
Mittfåran av 1800-talets liberaler ansåg att demokratin var oförenlig med de liberala frihetsidéerna. Det påståendet har fått liv igen. Brennan menar att majoriteten skadar den bättre informerade och mer rationellt sinnade minoriteten (det vill säga sådana som han). Särskilt hotfull är den för minoriteter med olika identiteter. Eller som en del säger: ”Den som röstade på Trump gjorde sig skyldig till ett hatbrott.” Som om inte minoriteterna också består av enskilda individer med olika åsikter. Se bara alla homosexuella som röstar på Le Pen. Och ja, faktiskt, alla invandrare som också gör det då de inte anser sig ha råd med ytterligare konkurrens i låglöneträsket.
info@opulens.se
