LIVSVILLKOR. “Vad är alternativet till att åldras? Jo, att dö.” Lars Thulin begrundar vår tids ungdomsfixering och slår ett slag för åldrandets skönhet.
Anna-Lena Laurén, Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Sankt Petersburg skriver i princip alltid väldigt bra krönikor. Ibland skriver hon ännu bättre. Som den senaste i DN om åldrande och vår, speciellt kvinnors, syn på åldrande. Hennes text slog mig rakt och hårt i magen. På det där bra sättet. Och fick mig att tänka på ämnet långt efter att datorn stängts.
Just frågan: Vad är alternativet till att åldras? Jo, att dö. Min pappa dog 43 år gammal då jag var elva år. Först när jag uppnådde påtagligt mogen ålder förstod jag till fullo hur mycket den förlusten påverkat mitt liv. Inte för att jag gick omkring och tyckte synd om mig själv. Livet händer och det finns ingenstans där det går att lämna in ett överklagande. Det måste man acceptera – annars går man under. Jag valde acceptansen. Men självklart formar vissa trauman ens liv.
Nåväl, pappas död fick mig att bli vansinnig när folk ojade sig över hur hemskt det var att bli 50. Ibland frågade jag dem försynt hur de såg på alternativet – alltså att inte få bli 50. Ibland rann dock sinnet över.
Men släng dig framför tåget när du ännu är 49, så löser sig problemet, sade jag några gånger. Ingen tyckte det var roligt, men en del skämdes nog för sitt uttalande.
Vi har fått en utmätt tid på jorden. Vår uppgift är att fylla den tiden på bästa sätt. Då får man titta genom vindrutan. Att låsa fast en drömmande blick i backspegeln är ett dåligt sätt att färdas.
En annan grej som hänger ihop med detta är ungdoms- och skönhetsfixering bland kvinnor, vilket Laurén tar upp. Att helt anamma det yttre. Var det inte just det som den moderna, frigjorda och jämställda kvinnan INTE skulle göra?
Det är ett förnedrande och ett förminskande av erfarna kvinnor.
Som åldrande man som försöker fatta nutida genusdebatt, blir jag ofta helt förvirrad. Känner ibland en tilltagande oro för schizofreni, inte för egen del men för vissa professionella kvinnliga tyckare. Minns två krönikor i DN av erkänd feminist, namnet kan vi strunta i, som tog upp ämnet. Den första var den vanliga att män betraktar kvinnor som sexobjekt, klär av dem med ögonen, att äldre män söker unga kvinnor och så vidare. Det är ett förnedrande och ett förminskande av erfarna kvinnor. Visst, det kan en man hålla med om.
I en krönika något senare berättade den feministiska skribenten att hon gått på en fest och åter kände sig förtryckt av män. Därför att ingen tittade på henne. Inte ens en läcker svart klänning hjälpte. Hon var inte längre attraktiv. Det var förnedrande att inte bli betraktad på det sätt som hon nyss hade hatat.
Inte enkelt att vara man. Tittar du uppskattande på en kvinna är du en förtryckande skitstövel. Tittar du inte är du – en förtryckande skitstövel.
Jag tänker på när kvinnotidningen Amelia introducerades med buller och bång för många år sedan. Det skulle vara en publikation för moderna, frigjorda och mogna kvinnor. Producerad av samma typ av kvinnor. Anförda av en av de senaste decenniernas skickligaste tidningsmakare, Amelia Adamo.
Spännande, tyckte jag. Nu skulle vi få se sanningen. Kvinnornas värld befriad från det patriarkala förtrycket. Här skulle kvinnorna vara ensamma på scenen. Det där med krav på skönhet, vackra kläder, flärd och yta – det fanns ju bara där för att behaga männen. Inget för riktiga systrar.
Så kom tidningen. Den innehöll till stor del – skönhet, vackra kläder, flärd och yta. Åter dags att syna kriterierna för diagnosen schizofreni. Samt fundera över uttrycket: äta upp kakan och behålla den. Men upplagan rusade – många kvinnor älskade Amelia.
Inbitna feminister hävdar nog att detta är yttersta beviset på hur hårt det manliga förtrycket bitit sig fast. Så hårt att de flesta kvinnor inte förstår att de är förtryckta. Men om inte ens de själva kan frigöra sig? Är det då rimligt att återigen lägga hela skulden på män?
Det finns undantag. För en åldrande kvinna kan vara vacker på sina egna meriter. Fylla betraktaren med värme, inkännande och respekt.
Minns den makalösa skådespelerskan Kate Winslet som nyligen var med i tuffa tv-serien Mare of Easttown. Där finns en intim scen där hon inte har alla kläder på plats. Fotograf och regissör såg tagningen och erbjöd sig att ta om den med annan ljussättning och vinklar. För att inte Winslet skulle se ut som Winslet ser ut. De trodde att de var snälla. Hon vägrade. Det var så hon såg ut. Det var det publiken skulle få se, inget annat.
Samma med reklambilder för serien. Hon fick se dem i förväg och alla var fixade i Photoshop, retuscherade sade man förr. Winslet vägrade godkänna. Det var originalet som gällde.
Snacka om förebild för alla tänkande kvinnor. Och män. Heder åt Kate Winslet.
Min mormor var en hejare på oneliners, även om det inte hette så när hon levde. Hon sade:
“Livet ger ärr. Den som inte har ärr har inte levat.”
Hon menade då både kroppsliga och själsliga ärr. Jag kan bara tillägga att en del ärr är vackra. För de berättar om väsentligheter och erfarenheter. Det gör sällan botox och silikon.
lars.thulin@opulens.se
