NATO. “Utan en försvarsallians i någon form är ingen del av det demokratiska Europa säker i förhållande till en aggressiv och totalitär stormakt i öster”, skriver Thomas Notini som samtidigt varnar för en eventuell auktoritär utveckling av USA.
Alliansfrihetsbegreppets innebörd skulle idag kunna sammanfattas i två ord: Ukraina och intressesfärer.
Vi vill alla gärna tänka bort detta, önsketänka oss en verklighet som ser annorlunda ut, men verkligheten är idag alltför påtaglig och alltför brutal för att kunna ge utrymme för skygglappar, önskedrömmar eller nostalgiskt tillbakablickande.
Ingen säkerhetsdoktrin har evigt liv, inte heller den svenska alliansfriheten – och inte ens den säkerhetsdoktrin som Nato hittills byggt på. Ifall Donald Trump åter väljs till president kommer sannolikt USA att dra sig ur Nato, kanske också FN, och Europa i allt väsentligt bli hänvisat till sina egna försvarsresurser för att kunna stå emot det ökande hotet från det totalitära väldet i öster.
En politisk kommentator vid tyska Deutsche Welle kallade Joe Biden häromveckan för ”den siste transatlantikern i Vita Huset”, och kanske har han rätt. En amerikansk regering ”Trump 2” medför med ökande sannolikhet slutet för den amerikanska demokratin sådan vi hittills känt den. Det öppna, demokratiska USA – med alla sina fel och brister – skulle då riskera att efter hand cementeras till det som var på väg att ske under Trumps tid: en sluten, auktoritär stat.
Vilka följder detta skulle få för Nato liksom för FN är inte svårt att föreställa sig. Det skulle göra det nödvändigt för de demokratiska länderna i världen att sluta sig samman i en ny försvarsallians, liksom i ett nytt FN-liknande statsförbund – det sistnämnda har till och med redan förts på tal, i skuggan av det paralyserade tillstånd som vetorätten i FN:s säkerhetsråd för med sig.
Hur det än må förhålla sig med allt detta: Ensam är inte stark. Det känns som en plattityd i dessa dagar men förtjänar ändå att man blir påmind om. Varningar om att ”inte fatta förhastade beslut” klingar allt ihåligare i en tid då säkerhetsläget i vår nära omvärld ändras vecka för vecka, dag för dag, och allt på ett så dramatiskt sätt, att vissa beslut per definition måste fattas snabbt. Dit hör måhända just att skrota en säkerhetsdoktrin som blivit alltmer obsolet, hur gärna vi än önskar att det skulle förhålla sig annorlunda.
Utan en försvarsallians i någon form är ingen del av det demokratiska Europa säker i förhållande till en aggressiv och totalitär stormakt i öster. Detta kanske samtidigt som allt stöd så småningom uteblir från den partner i väst som vi förlitat oss alltför mycket på.
Det kommer i vilket fall som helst att bli nödvändigt att omvärdera åtskilligt av sådant som vi alltför länge tagit för givet.