RIMKONSTEN. Nyligen publicerade vi en essä av Johnny Edström om den bortglömda metriken. Lasse Ekstrand skriver här om en annan konstform som dessvärre inte alla förmår uppskatta, nämligen konsten att rimma.
Jag har en tvångsmässig beteendestörning som kan gå min hustru på nerverna. Jag kan nämligen helt enkelt inte låta bli att ständigt rimma, spontanrimma. Kan det vara något som sitter i generna? Min salig mor var ju en fena på bordsvisor, ständigt anlitad till födelsedagar och bröllop. Jobbade gratis, tog aldrig betalt. Det låg inte för henne.
Hon hade ett rimknep i bakfickan som hon ofta plockade fram, en rimmets livlina om man säger så. Det fungerade alltid att rimma på turalleri, turallera.
Ibland kopplades min far in för att med sin vackra piktur – den har jag inte ärvt skall gudarna veta – och svart tuschpenna i höger näve sirligt nedteckna mammas populära, mycket uppskattade alster.
Mitt maniska rimmande förtjänar att diagnostiseras. Det är ju sådana tider nu, betänk bokstavsbarnen. Inte ADHD i mitt fall, snarare ABCD. Lämplig, dämpande eller avledande medicin bör förskrivas. Kanske KBT också är på sin plats för att få bukt med avarten.
Jag har alltid hyst den största beundran för den mångsidige Thore Skogman, beredd att geniförklara honom. Artisten som många orättvist fult skrattade åt, avfärdade som töntig, framförallt när han skrudade sig i blågul kostym och sprallade på scenen.
Hallstahammars store son kunde rimma, han! Snitsa till det. Lyssna ordentligt på några av hans många texter. Den rödhårige med glest mellan tänderna, det sjöng han själv, var otroligt produktiv. Du finner få nödrim, jag lovar.
Skogman var en sannskyldig rimsmed. En fröjd att ta del av hans sprittande konst. Försök själv att rimma, får du se hur lätt det är! Om du nu inbillar dig det.
Minns att den store modernisten Gunnar Ekelöf höll poeter som kunde rimma högt, lyrikens fullfjädrade hantverkare. Ferlin, Grundström, Taube. Han borde nämnt Skogman.
På Odengrillen nära Järntorget – Röda eller Döda torget i infödingarnas mun – i Sandviken tog vi grabbar, ännu inte åldern inne för att gå på Systemet, för vana att hänga. Det var vårt vattenhål. När måltidstvång fortfarande gällde brukade vi beställa in en, säger en, smörgås att dela på. Även om vi var tre, fyra personer. Inga problem. Och till denna obligatoriska smeka ett par flaskor Estremadura eller några starköl på halvlitrar. Inte så få i det senare fallet, om jag skall vara ärlig.
En gång hade restaurangen, av för mig svårbegriplig anledning, engagerat en spontanrimmande trubadur från Stockholm med artistnamn Jonas af Roslagen. Han tog, strategiskt utplacerad vid beställningsdisken, emot de inkommande gästerna med ett snabbrim. Var och en förärades ett dylikt, vare sig man ville eller icke. Undan gick det, han var blixtsnabbt skicklig. Det får man ge honom. En improvisationens okrönte mästare. (Googlar på hans namn, finner att han är död sedan ett par år. 71 år gammal blev han.)
Men inte var hans rimmande särskilt uppskattat, som jag minns det. Grymtades bland gästerna, den överväldigande majoriteten Brukets tillslutna män som ostört ville hämta ut sin starkbärs.
Inte lätt att tillhöra spontanrimmarnas släkte! Vi är missförstådda, nedvärderade.
info@opulens.se
