KONSTVÄRLDEN. “Som metaironi över en rebell inom den akademiska kulturvärld där var och varannan person identifierar sig som en sådan är det en fantastisk installation”, skriver Mattias Svensson om den uppmärksammade underkända avhandling som lades fram vid Stockholms konstnärliga högskola i somras.
I somras blev det en smärre skandal när performancekonstnären Bogdan Szybers avhandling vid Stockholms konstnärliga högskola blev underkänd. ”Bogdan Szyber själv menar att hans avhandling självklart blir kontroversiell eftersom han kritiserar och klär av de institutionella mekanismer som utgör fundamenten för konst och högre utbildning”, skrev Robert Stasinski i en intressant intervju i Kunstkritikk (30/6).
Szyber kritiserade en akademisering som blivit ett självändamål, med produktion av konst som inte intresserar någon och där textproduktionen kring verket är det enda som anses relevant: ”Det är absurt att du skulle bli en bättre konstnär av att göra PhD eller masters i konst. Det finns i konstnärliga utbildningsinstitutionerna en ackrediteringssjuka som helt självklart påverkat tjänster och positioner på högskolor och andra institutioner.”
Kul och slagfärdigt, och säkert också sant. Jag undrar förvisso hur förödande kritiken är mot forskningsfältet ifråga. Det är ju inte som att akademisk filosofi skapat några stora filosofer, studier i företagsekonomi gör dig inte till framgångsrik affärsman och få politiker vinner mandat och respekt för att de läst statsvetenskap. Men akademiska fält som producerar snäva och självrefererande resultat av föga relevans för omvärlden och en allmän akademisering av också praktiska färdigheter är viktiga att kritisera.
Därför passade jag på att läsa Bogdan Szybers refuserade avhandling Fauxthentication – Konst, Akademi & Upphovsrätt (eller den akademiska konstnärens platsspecifika omständigheter), och kan konstatera att bara för att kejsaren är naken betyder inte det att varje kritiker som hävdar detta har något på fötterna.
Vi möter ganska snabbt grandiosa teorier.
Vi möter ganska snabbt grandiosa teorier, inte bara om hur den akademiska konstvärlden utan hela samhället är beskaffat:
”As the whole game of the academic endeavour is the production of text, one key concept becomes crucial for an understanding of its raison d’être, as in any marketplace in the globalized capitalist structure we all inhabit. ’All ideological […] apparatuses, whatever they are, contribute to the same result: the reproduction of the relations of production, i.e. of capitalist relations of exploitation.’”
Szyber ska alltså demonstrera att det är så här kapitalismen funkar. Vi är alla systemets slavar. Och så funkar det inte! Avhandlingen inleds med det förvisso pigga uppslaget att avslöja att det pågår en omfattande produktion av akademisk text utlejd på andra, där exploatörer tar åt sig akademiskt erkännande för vad de betalt andra för att åstadkomma. Oerhört graverande där det förekommer, och man får i denna första del några intressanta inblickar genom de anonymiserade personer Szyber kontaktar.
Men tittar man närmare på de angivna källorna framgår det att denna textproduktion framför allt avslöjats i Kina, samt för personer från Afrika och Asien som vill ta sig in på västerländska universitet, ofta inte ens för studier, det är en förevändning för att söka jobb i landet.
Och tvärtemot att vara några kapitalismens exploaterade slavar hoppar de flesta av de kvinnor Szyber kontaktat självmant av efter ett tag.
Konstnären låter inte sådant bekomma honom. Han bygger vidare på sin grandiosa teori utan att ställa kritiska frågor eller försöka fastställa fuskets omfattning. Ja, han låter rentav beställa och spela upp en dialog där han i färdigskrivna repliker hyllas för sitt orädda sanningssökande och för att ha demonstrerat så obekväma insikter.
I del två ger han en fotograf fria händer i ett projekt, varpå hon “revolterar” mot premisserna – till Szybers oförställda förtjusning – genom att istället framträda som popstjärna. Egentligen hade Szyber velat involvera fotografens make, men han hade visst egna idéer så det rann ut i sanden. Hela avsikten är att visa att vad som helst kan ställas ut bara det motiveras av rätt text. Det är onekligen en tes som lagts fram och testats förut, med större pregnans och relevans.
I en tredje del försöker han involvera en artificiell intelligens för att skriva ytterligare en del av hans avhandling, men det faller på kostnaden. Det blir ännu en halvmesyr som rinner ut i sanden, här ännu sämre dolt under allt längre haranger:
”A complex mesh of activities becomes visible. The control-oriented ideologies of New Public Management(119) with their taken-for-granted doctrines about the importance of ‘quality assurance’, i.e. tick-in-the-box measures of assessment, leading in turn to increasingly tightening standardisation protocols at all levels of the organisation. An adoration and hymn-praising of higher (in our case, artistic) education as a kind of guaranteed quality measure, making one in the end ‘an improved author, artisan, composer, choreographer, director or teacher,’(120) all part of the prevailing and wholly uncontested ideology of what the organisational theorist Mats Alvesson calls ‘educational fundamentalism’.”
Jag har svårt att ens föreställa mig en klyschigare mall för “rebelliskt” beteende inom konsten än vad Szyber presenterar i sin avhandling. Alla obligatoriska ingredienser finns här, inklusive textsjok om nyliberalismen, den sena kapitalismen, New public management och referenser till Karl Marx och Pierre Bourdieu.
Som metaironi över en “rebell” inom den akademiska kulturvärld där var och varannan person identifierar sig som en sådan är det en fantastisk installation, inte minst genom sin totala avsaknad av nydanande och originalitet och i sin slaviska implementering av ett sedan länge givet standardmanuskript.
Det enda riktigt läsvärda i hela avhandlingen är ett stramt formulerat refuseringsbrev från redaktionen på Journal for Artistic Research när Szyber försökt få sina tankar från avhandlingen publicerade: ”The aim of being ‘critical’ turns into a lamentation and a complaint, mourning the commercialization of art in academia and resisting the demand to write. This reads as an ‘opinion piece’ rather than artistic research, which is the focus of the journal.”
Touché.
Det är kul med provokatörer. Det är bra att de ställer intressanta frågor och riktar invändningar mot rådande strukturer och arbetssätt. Men i akademin ingår också att besvara frågor och underbygga sina resonemang. Szyber verkar ha hoppats på att komma undan med “rätt” slutsatser.
mattias.svensson@opulens.se
