IMPERIALISM. “Hongkongs utveckling lär oss en sak. Kina har slutat låtsas. Nu visar man öppet sina ambitioner att styra världen. Alla metoder är tillåtna. Internationella avtal är trams.”
Kinas grepp om Hongkong hårdnar så snabbt att den forna brittiska kronkolonins självstyre i princip är krossat och all opposition utraderad. Nyligen läste vi att mediaägaren Jimmy Lai dömts till 14 månaders fängelse för att ha försökt högtidlighålla minnet av massakern på Himmelska Fridens Torg 1989. Han dömdes enligt Hongkongs egna lagar. Snart väntar dom efter Pekings lagar som nu även gäller i Hongkong. Straffet kan bli livstid. Kommunistpartiet får aldrig ifrågasättas, det står i Kinas motsvarighet till grundlag.
Jag bodde och arbetade två i år Hongkong. Med sorg ser jag det som händer med staden som i 150 år visade vad som kunde hända när öst och väst möttes. När 1+1 blev minst 3.
På 1840-talet var Hongkongön, i Pärlflodens mynning, värdelös. Den saknade odlingsbar mark, hade stor brist på drickbart vatten, malaria plågade de få invånarna. På våren kastade sig tyfonerna över ön.
Men britterna såg en fördel. En makalös naturlig hamn, djup in till stranden och en skärgård som skyddar mot havets raseri, tyfoner undantaget. Läget var oslagbart – i andra änden av Pärlfloden låg Kanton. Det var den enda stad i Kina som tillät handel med omvärlden. Den som kontrollerade Hongkong fick perfekt tillgång till denna marknad.
I ett avtal med Kina fick britterna 1847 evig tillgång till ön samt en smal landremsa på fastlandet. Självklart var det ett kolonialt och imperialistiskt övertagande. Britterna tillämpade metoden på andra håll. I Singapore invid Malackasundet, världens kanske viktigaste sjöled, i Gibraltar, en klippa vid inloppet till Medelhavet. Samt i Aden, vägen in i Persiska viken.
På 150 år hade den värdelösa ön förvandlats till en av världens rikaste.
Handeln tog fart i Hongkong. Det gynnade britter och kineser. Visst var ön en koloni, men kommande år flydde oräkneliga kineser från fastlandet till Hongkong. Ytterst få valde motsatt väg. De behövde inte ens fly. Det var fritt att lämna kolonin.
När sekelskiftet närmade sig blev Hongkong för litet för att försörja invånarna. Då hyrde britterna flera öar i skärgården och ett större landområde norr om ön. Allt kallades New Territories. Avtalet slöts 1898, gick ut 1997. Då skulle Kina ha tillbaka det man hyrt ut. Det blev praktiskt omöjligt att behålla bara Hongkongön, även om ägandet var evigt. Sista juni halades brittiska flaggan och ersattes av den kinesiska.
På 150 år hade den värdelösa ön förvandlats till en av världens rikaste, mest dynamiska och företagsvänliga städer. Här skapades väldiga rikedomar och de allra flesta miljonärer och miljardärer i Hongkong bär kinesiska namn.
Hur kunde det ske? Enkelt uttryckt – kombinationen av kinesiskt och brittiskt kynne. Den som handlat med kineser vet att affärsmannaskapet verkar sitta i deras gener. En kines gör ytterst sällan en dålig affär. Men på 1800-talet präglades deras handel av laglöshet och osäkerhet. Britterna införde en väl utbyggd infrastruktur, inte minst på det juridiska området.
När Hongkong fick tillförlitliga banker, samfärdsel och postgång samt domstolar fria från både näringsliv och politiker, vågade världen investera. Först kom enklare tillverkningsindustri och import från fastlandet. Orden ”Made in Hongkong” stämplades på enkla produkter, inte minst leksaker. Efter andra världskriget flyttade storfinansen in, globala banker, försäkringsbolag, investeringsfirmor och världsomspännande handelsföretag byggde skyskrapa efter skyskrapa.
Rikedomar växte och även framtidstron hos invånarna. I ett Fastlandskina präglat av brutala experiment som Stora Språnget och Kulturrevolutionen var förhållandet det omvända. Därmed var Hongkongs, precis som Taiwans, utveckling en nagel i ögat på kommunistpartiet.
I Hongkong blev summan av två företeelser mer än de ingående delarna. Som när Paul McCartney mötte John Lennon.
Avtalet som lämnade över Hongkong löper till 2047. Under perioden skulle Hongkongs särställning gällande ekonomi och politik behållas. Systemet kallades ”ett land – två system.”
Nu har drygt 20 år gått och avtalet är inte värt pappret det är skrivet på. Kommunistpartiet utraderar i rask takt all självständighet och nya lagar gör opposition olaglig och medför långa fängelsestraff.
När vi bodde där i början på 2000-talet var 1+1 = 3. När vi var på besök för tre år sedan kändes det som 1+1 = 0. Det unika var på väg bort. Ett exempel är dagstidningen South China Morning Post. Länge en av Asiens bättre nyhetskällor med suveräna texter och bilder samt makalös redigering. Ledarredaktionen satte Hongkong först och höll Peking kort.
Idag ägs den av en medlem i kommunistpartiet och förstasidan på en trist tidning pryds ofta av bilder på när Xi Jinping inviger en fabrik i Kina.
Hongkongs utveckling lär oss en sak. Kina har slutat låtsas. Nu visar man öppet sina ambitioner att styra världen. Alla metoder är tillåtna. Internationella avtal är trams. Kritik brännmärks och bestraffas. Partiets tår är extremt ömma.
När Hongkong lärt sig läxan blir det Taiwans tur och så kommer det rulla på. Väst måste sluta vara naiva, plocka bort skygglappar och möta en ny värld. En där Kina arbetar på lång sikt. Medan vi har nästa kvartalsrapport och bonusutbetalning respektive nästa valdag som horisont. Kina har i egenskap av världens verkstad, som förser oss med billiga prylar, ett grepp om oss. På sikt kan de varorna bli väldigt dyra för oss och vår frihet.
lars.thulin@opulens.se
