NÄTKULTUR. “Några av oss andra försökte ta reda på vem han var. Allt vi hade var ett alias, via det hittade vi snabbt ett Spotifykonto döpt med ett förnamn och årtal.” Myra Åhbeck Öhrman berättar om en söndagkväll på nätet när en man planerade att begå självmord i en livesändning.
Varje söndagkväll det senaste året har jag livesänt på Twitch och Youtube. Jag och mina tittare brukar diskutera aktuella politiska händelser, kulturföreteelser, ha bokcirkel, spela spel eller tjafsa med troll från chatten, lite beroende på humör.
Det var en sådan helt vanlig söndag mina och Emils vägar korsades. Jag hade precis kommit online, och diskuterade om vi skulle gå igenom politiska rapporter eller snacka om något lättsammare.
När du livesänder kan vem som helst dyka in på din kanal för att titta och chatta. Normalt har jag en fast grupp av stammisar, men även ett par sporadiska besökare som troligen tillbringar mycket tid på plattformen och snubblat över min sändning i listorna.
Det var en av dem som rusade in i chatten för att tala om att han precis sett en kille som tänkte ta sitt liv, på svenska Twitch.
Va?
Vi fick ett kanalnamn. En livesänd vy av en stilla strandkant i solnedgången med fyra tittare. “Jag har kommit till vägs ände”, upplyste rubriken. Killen som tipsat oss fyllde på med den information han lyckats plocka upp. Om ensamhet och att ha förlorat jobbet. Påstådda doser av morfin och alkohol.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag blev alldeles kall. Det stillsamt kluckande vattnet var alldeles för nära, och vi så fruktansvärt långt borta på andra sidan internet. Killen kunde vara vem som helst, var som helst i Sverige. Vad fan gör man?
Flera av mina tittare hoppade över till hans chatt och låtsades att det regnade. Berömde hans utsikt, frågade vilken öl han drack. Det var trögpratat i början, han lät sluddrig och motvillig. Några av oss andra försökte ta reda på vem han var. Allt vi hade var ett alias, via det hittade vi snabbt ett Spotifykonto döpt med ett förnamn och årtal. Emil var född samma decennium som jag.
Att det inte fanns så många likheter i övrigt insåg jag när våra gemensamma grävkrafter till slut ledde oss till två twitterkonton. Det ena för att marknadsföra twitchkanalen, det andra privat. Där fick jag veta att Emil bodde i en mindre ort i Sverige, att han gillade Sverigedemokraterna och sport men brottades med missbruk och psykisk ohälsa.
Namn, ålder och ort var tillräckligt för att hitta hans adress. Jag tog upp den på kartan bredvid min egen chatt och fönstret där vi fortfarande kunde se Emils strandkant. Solen höll på att gå ner, och målade himlen i milda färger bakom en silhuett av skog och kyrktorn. Han lät lite piggare nu, och pratade musik med en av mina tittare.
Det fanns en sjö några kilometer från adressen jag hittat. Vi visste att han tagit bilen dit, men jag ville minnas att jag lärt mig att människor som vill ta sitt liv brukar hålla sig nära hemmet. Med hjälp av det avlägsna kyrktornet kunde vi gissa var han befann sig, och jag ringde efter en ambulans.
Det blev inga politiska rapporter den kvällen.
Vad som följde var en av de längsta halvtimmarna av mitt liv, innan vi hörde Emil vända sig om för att bekräfta sitt personnummer till någon och livesändningen bröts.
Det blev inga politiska rapporter den kvällen. Istället pratade vi om ensamhet och psykisk ohälsa. En sak till hade vi ändå gemensamt, Emil, jag, chatten och stora delar av Sverige. Att börja sända live var ett beslut jag tog under pandemin, för att i någon mån kompensera för de jobb som låtit mig träffa människor i köttvärlden. Känna mig mindre fångad i mitt eget huvud och lägenhet.
Internet är många gånger ett jävligt mörkt ställe, dit man söker sig till för att skrika ut att man kommit till vägs ände. Det kan också vara motsatsen. Mina tittare har varit en lika viktig närvaro för mig under en ensam och isolerad tid som jag hoppas att jag kunnat vara för dem.
Det blev midnatt, och jag gick offline. En av mina följare som själv lider av svår depression lovade att hålla koll på om Emils kanal kom upp igen under natten. “Jag sover ju inte ändå”, sa han.
Det kommer jag aldrig att glömma.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
