FLANÖR. Susanne Liljedahl, från Malmö, blåser liv i flanörstraditionen genom att besöka huvudstaden och som flanerande och reflekterande observatör spana efter modernismen. Vart tog den vägen? Försvann den med folkhemmet?
Inte en dag förflöt under min vistelse i Stockholm utan att jag tänkte på konst och historia. Gamla bilder och berättelser väcktes till liv, kom närmare och landade i nutiden. Som rotfästen, som resonans.
Modernismen berör mig på djupet – den existentiella känsligheten med trotsiga visioner och glödgat socialt patos. Pionjärandan med queera förtecken i meningen att normer och maktstrukturer ifrågasätts. Men modernismen famnar så mycket, olika stilar och inriktningar, liksom starka spänningar mellan utvecklingsoptimism och pessimism.
Alldeles underbart och alldeles förfärligt. Att grubbla kring alla inriktningar skulle emellertid vara förmätet för en flanör som jag, även om mitt sinne inte är särskilt lättsinnigt eller sorglöst. Allt som sker är färder i det inre och yttre. Historien och konsten talar om vem vi är och vad vi blir.
Vera Nilsson och Siri Derkert
Jag spanar i Stockholms tunnelbana, med ”världens längsta konstutställning.” Den sträcker sig från 50-talets modernistiska pionjärer till samtidskonsten.
Jag stannar upp trots stadens hårt uppdrivna tempo, bullernivåer och påträngande reklam. På T-centralen, navet, står karismatiska och expressiva verk av konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Nilsson med mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” med anrop till rivningshysterin, och Derkert med ”Linje”, kvinnopelaren med porträtt av Fogelstadskvinnorna och Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg varvat med bilder av lekande barn, roddarmadamer och tegelbärerskor. Thomas Thorild? Var han inte filosofen och skalden från 1700-talet som gav snilleföreställningarna i Sverige en helt ny mening och kopplade samman kvinnlighet och geni? Sveriges första feminist?
Påverkade politikerna
Det berättas i varje fall att det var Nilsson och Derkert som bildade opinion och påverkade politikerna om konstens betydelse i tunnelbanan. Vera Nilsson leddes av en vision om tunnelbanan som en underjordisk katedral och fanfarer av form och rytm. Jag får för mig att påslagen av stress i den underjordiska katedralen skulle vara betydligt större utan konsten. Men det gälla ljudet från strömskenor, hjul och metall fortplantar sig i kroppen. Och människor har bråttom i denna miljö som om man skyndar bort från sig själv. Blickarna är ofta på displayen.
I folkhemmets gryningar blir kvinnorna mer synliga, och gör revolter mot maktordningar och patriarkala föreställningar. Både Vera Nilsson och Siri Derkert kämpade för rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.
Upproriska budskap
Längs perrongen på tunnelbanestationen Östermalmstorg ristade Derkert i betong. Upproriska och revolutionära budskap och hyllningar av historiska kvinnor som kämpat för fred och rättvisa. Men något gick sönder i den postmoderna eran. Det blåser numera bistra vindar av antihumanism samtidigt med övertro på marknadskrafterna. Många talar hellre om humankapital, börsvärde och konkurrenskraft än om människovärde. Vad gör det med oss?
Larseric Vänerlöf
När jag tar tunnelbanan till Gärdet stiger jag av vid station Karlaplan och ser Larseric Vänerlöfs postmoderna fotomontage om Stockholms strukturomvandlingar – ”Den dagen och den sorgen.”
Inte utan att jag får surrealistiska och apokalyptiska vibbar av en del scenarier, och i verket ingår offentliga personer som kung Carl XVI Gustaf, politiker och kulturpersonligheter. Här finns en udd av samhällskritik som uppmanar till socialt och politiskt engagemang. Nästan som en förlängning av Vera Nilssons och Siri Derkerts budskap om än med dystopiska drag. Jag vandrar upp ur tunnelbanan i tankar om att Sverige behöver hitta vikänslan.
Karlaplan
På vägen till Gärdet där jag bor hos en vän i dessa dagar passerar jag Fältöversten som fyllde 50 år i september förra året. Knappast storslagen i sin skönhet, men byggnaden poserar djärvt bland de sirliga sekelskifteshusen på Karlaplan.
Jag korsar Valhallavägen när bilarna och bussen svept förbi och kommer till Tessinparken. Ett skimmer av röda rosor och perenner. Majestätiska träd omger promenadstråket med den sprudlande fontänen i mitten, pendangen till fontänen på Karlaplan. En vila för ögat.
Det uppstår en skön känsla även när jag inser att parkens eleganta nyklassicistiska drag möter modernismens funkis i dess drivna avskalade och sparsmakade estetik. Utmed parken ligger nämligen bostadshusen som byggdes efter 1930-talets folkhemstankar med kvarter som Röda rosen, Internationalen och Demonstrationen. Många olika arkitekter var inblandade, Arvid Stille ritade parken och stadsplanen.
Funktionalism in absurdum
Men på sina håll i Stockholm och i Sverige drevs funktionalismen in absurdum och en övertro på industrialiseringen med oförfärad teknikoptimism infann sig. Det var i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 som den slog igenom med inspirationer från bland annat den franske arkitektpseudonymen Le Corbusier (C E Jeanneret) och tyskt bostadsbyggande.
Kritiken mot funktionalismens utveckling i bostadsbyggandet genom åren fram till miljonprogrammen och dagens lådbyggande talar med viss rätt om monotoni, artificiellt tänkande, avsaknad av känsla och fantasi till förmån för kall precision. Måste det klassiska och modernistiska alltid vara diametrala motsatser?
Accelererande konsumtion
En av folkhemmets mest fundamentala grundidéer, den om inkludering, socialt ansvarstagande och social interaktion mellan olika grupper för en tynande tillvaro idag. I stället ser jag den postmoderna erans accelererande konsumtion och cyniska marknadstänkande vinna terräng. Alltings varufiering ända in i våra psyken och relationer. Ilningar av främlingskap uppkommer ibland inom mig i denna AI-revolutionens begynnelse. Melankolin vill inte riktigt släppa taget.
I varje tid har människor lidit, kämpat, älskat. Anar skönheten och livsgnistan liksom debacle, barbari och sorger större än hav.
Vera Nilsson tillhörde dem som förutsåg och var kritisk mot den annalkande robotiseringen och mekaniseringen i västerlandet och hon fasade för att världen skulle bli en onaturlig plats för alla varelser.
Hennes starka sociala medvetenhet i skisser och teckningar läste jag om i utställningskatalogen ”I förvillelsens tid” för Moderna Museets utställning 2001. Den sociala medvetenheten ledde henne också till monumentalmålningen ”Penning contra liv” med radikala antifascistiska budskap.
Flanören fortsätter till Tessinparken
I lägenheten på De Geersgatan blir diskussionerna om samhället, konsten och kulturen påfallande dynamiska. Det vita vinet gör oss mer expressiva än vanligt. Vi är rappa i käften med vitt skilda perspektiv.
Sedan flanerar jag igen i Tessinparken där människor finner rekreation och lek. Bland berghällarna i norra delen finns modernisten Egon Möller-Nielsens lekskulptur ”Ägget” som stämmer fint med konstnärens filosofi om konstens uppgift: att bringa oss tillbaka till livet, att levandegöra tinget, att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron. Kanske ett botemedel mot vår tids konsumtionshets, varufiering och objektifiering.
Flanören besöker Moderna Museet
En av dagarna rör vi oss till utställningen ”Rosa segel” som visas på Moderna Museet och som belyser de stora samhällsförändringarna i Sverige under de fyra första decennierna på 1900-talet. Vi promenerar länge, passerar de fashionabla gatorna på Östermalm, Norrmalm och Skeppsholmen tills vi når Exercisplan 4 och Moderna. Tankarna seglar inte bara i rosa utan i regnbågens hela spektrum och mer.
Modernismens spännvidd
Spännvidden i modernismen blir här uppenbar, och berättelsen om hur Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrination speglas med verk av Siri Derkert, Vera Nilssson, Nils Dardel, Bror Hjorth, GAN (Gösta Adrian Nilsson) Anna Casparsson, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Sven X-et Erixson. Ragnar Sandberg och fler. Milda bilder och dova, molande, bilder, men också glödgade, sprakande, explosiva. Som om de söker dialog med nutiden och förvandlingar som sker nu.
Modernismens queera sida
Den queera delen av modernismen får ett speciellt uttryck i postimpressonistiska ”Den Döende Dandyn” av Nils Dardel. Målningen har tolkats som ett farväl till det utsvävande dandylivet i Paris under 1910- talet. Dandyn sörjs mest av kvinnor, men i en skiss sörjs han av män. Dardel hade kärleksrelationer med både kvinnor och män.
I sammanhanget finns den nära relationen och resorna med konstmecenaten Rolf de Maré. Annars visar konsthistorien att GAN är en förgrundsperson i skapandet av homoerotiska motiv, och han uttrycker sig gärna kubistiskt och explosivt i både matrosmotiv och andra motiv som omfamnar geometri, teknik och stadens framtidstro. Det var inte så längesedan det gick att se flera av hans verk i ”Sjömanskompostioner – färgens dramatik och stadens dynamik” på Sven Harrys konstmuseum. I “Vaktparaden”på Moderna är hans fascination för uniformerade män återigen tydlig.
Monica Sjöö
Vi svalkar oss på Moderna museets terrass med en vacker vy över den kuperade staden som valsar i Mälaren. Här ankrar Skeppsholmens båtar. I bakgrunden Djurgården.
I dessa septemberdagar visas också den retrospektiva utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern.” Visst är Sjöö i synk med modernismens avantgardistiska bildspråk, och Siri Derkert var en av hennes förebilder.
Tidigt tog Sjöö ställning för homosexuella och transpersoner, och som helhet gör utställningen upp med maktstrukturer, profit och det patriarkala. Revolterna får även andliga och religiösa dimensioner.
Här är Gud inte en patriark eller härskare. I “God giving birth” från 1968 står en kvinna med ett ansikte som både är mörkt och ljust, gränsle över jorden, och föder barn. Blasfemi ropade många när verket visades först och Sjöö hotades med åtal. Idag blir knappast någon provocerad, och det är nästan befriande att se en feminin aspekt. Bagaget av traditionella och begränsande, patriarkala gudsbilder vilar annars tungt över oss, och i någon mening tror jag att Gud är bortom könsbestämda begrepp.
Almstriden
I genklangerna av modernismen går vi till Kungsträdgården som först var en exkluderande plats, en lustgård enbart för kungahuset och hovet. Under promenaden minns jag Almstriden på 1970-talet.
Stadsfullmäktige beslutade att bygga en biljetthall och tunnelbanestation här, träden skulle sågas ner med motorsågar. Folk blev ursinniga. Evert och Astri Taube tillhörde dem som ställde upp i motståndet mot överhetens diktat. Stadsfullmäktige fick ge sig. Än grönskar almarna och viskar om demokratins och miljöns betydelse.
Modernismen inspirerar
Livsanden uppenbarar sig på ett särskilt sätt när man har fötterna, ögonen och öronen i såväl dået och nuet.
Modernismen fortsätter att göra avtryck och inspirera. Fast det sägs nu att vi lever i Antropocen. Tänk om man kunde skåda in i en plausibel framtid. Jag vet bara att vägen framåt är att lära av historien, och det finns rörelser i modernismen som kastar ljus över existensen, demokratin och människovärdet.
Gott att tänka på när melankolin och svärtan griper tag i en.
info@opulens.se
