HISTORIEN RIMMAR. “Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet med eftertryck tillbakavisar anklagelser om nazism”, skriver Frederick Whitling. Denna vecka högtidlighåller italienska fascister hundraårsminnet av Mussolinis “Marsch mot Rom”, samtidigt som nyfascisten Giorgia Meloni installerar sig som landets nya premiärminister.
I den italienska kortfilmen ”La retromarcia su Roma” (Gedi Visual, 2022) tar en påhittad högt uppsatt fiktiv fascist sig runt i full mundering i dagens Rom för att försöka få tag i folk som skulle vilja delta i den mytomspunna ”marschen mot Rom”, Benito Mussolinis maktövertagande i oktober 1922. I väntan på retro-marschen – ordet ”retromarcia”, backväxel, är betecknande – sitter maskeradfascisten bland annat ensam vid en hållplats och upprepar en myt om att fascistregimens tåg gick enligt tidtabell: ”När vi har honom kommer spårvagnen alltid att komma i tid”, innan han ger upp och ställer sig vid vägen för att lifta.
”Han”, med stort H, är förstås Mussolini. Fascistregimen i Italien föll 1943. Diktatorn själv likviderades 1945. I en karikatyrteckning av den tyske tecknaren Stephan Rürup omges en ensam figur av nynazister. Figuren konstaterar kort och gott att ”Hitler är död. Det är meningslöst att hedra honom”. I Mussolinis Italien kallades samma högerarmshälsning för saluto romano, ”romersk hönnör”. Det vore lika lönlöst att hylla den italienske diktatorn. Ändå har just detta skett i vissa grupper sedan Mussolinis död i april 1945, två dagar innan Hitler gjorde slut på sig själv i bunkern i Berlin. Nyfascister vallfärdar till Mussolinis grav i staden Predappio.
Partiet Movimento Sociale Italiano (MSI) bildades 1946 och var det enda högerextrema parti som tilläts ställa upp i demokratiska val i den nya republiken Italien. Partiets senare hederspresident Juno Valerio Borghese, kallad ”den svarte prinsen”, bildade den nationella fronten 1968 och stod bakom ett misslyckat statskuppsförsök 1970. Till skillnad från till exempel de samtida militärjuntorna i Grekland och Portugal är detta i dag mer eller mindre bortglömt.
MSI:s logga, en eldsflamma i de italienska trikolorfärgerna, syftade till en fortsättning av Mussolinis politiska projekt. Samma symbol finns med i partiloggan för dagens efterföljare, det postfascistiska Fratelli d’Italia, ”Italiens bröder”, grundat 2012, uppkallat efter den första strofen i den italienska nationalsången. Symboliken lever kvar. Hundraårsminnet av maktövertagandet och ”marschen mot Rom” i oktober ger inramningen en historisk tyngd och Melonis regering tar vid nästan på dagen för hundraårsminnet (28 oktober).
Stöd Opulens - Prenumerera!
Sverige har länge betraktats som en välfärdsförebild i övriga Europa, kopplad till den svenska neutraliteten som nu är på väg att överges i samband med (det icke-demokratiskt förankrade) NATO-inträdet. Men rollen som föregångare har även baksidor. I Sverige utgör för första gången sedan andra världskrigets slut ett postnazistiskt parti del av ett europeiskt regeringsunderlag – regering och inte ”regim”, som det har låtit på sistone på sina håll. Två veckor efter riksdagsvalet gick ”broderpartiet” Fratelli d’Italia fram starkt i valet i Italien. Det svenska valresultatet kan nog tänkas ha inspirerat och legitimerat liknande politiska strömningar i andra länder.
Extremhögerns framgångar sker i stor utsträckning på bekostnad av vänstern, med rösttapp i både Italien och Sverige från Partito democratico och Socialdemokraterna. Ett tilltagande inåtvänt och främlingsfientligt samhällsklimat verkar generera fler missnöjesröstare även bland socialdemokraternas kärnväljare, i Italien liksom i Sverige och på många andra håll i Europa. En kanske mer abstrakt öppenhet vänds till inåtvänd upplevd trygghet.
En häxbrygd av nationalistisk nostalgi, ”minnen” på temat det-var-bättre-förr, medveten vi-och-dem-polarisering och blandade TAN-värden – traditionell, auktoritär, nationalistisk på ”GAL-TAN”-skalan – är en farlig fackla. Samhällsdebatten riskerar att bli alltmer inåtvänd och främlingsfientlig. I Italien yttrar sig detta bland annat i kristna (katolska) värderingar, tradition, familj, kyrka och nationen.
Dagar innan hundraårsminnet av Mussolinis mytomspunna ”marsch mot Rom” i slutet av oktober 1922 har Giorgia Meloni, ledare för ett parti med fascistiska rötter blivit premiärminister i Italien, landets första kvinnliga sådan. Med nästan spöklik historisk samordning ekar fascismen i det land där högerextrema totalitära krafter och fascismen i sig föddes och göddes på 1920-talet.
I Italien har diktatorns efternamn inte bara överlevt men figurerat i strålkastarljuset. Mussolinis gravplats i Predappio, platsen där han föddes, är en vallfartsort. Hans barnbarn Alessandra har länge varit politiker. Alessandra Mussolinis son Romano, med dubbelt efternamn, spelar fotboll i Serie A för S.S. Lazio, en klubb med vissa uttalat nyfascistiska anhängare. Alessandras moster är för övrigt skådespelaren och filmstjärnan Sophia Loren som ordnade filmroller till systerdottern på 1970- och 1980-talen.
Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet.
”Historien upprepar sig inte men den rimmar.” Citatet tillskrivs författaren Mark Twain. Några generationer efter fascismens födelse och fall känns dess innebörd tyvärr särskilt relevant. Den fortsatta användningen av fascistiska symboler som trikolorflamman i partiloggan för Fratelli d’Italia är kanske symbolisk men knappast betydelselös kosmetika. Varningsklockorna ringer, i Sverige och på flera håll. I Italien vävs fascistiska och nationalistiska symboler som eldsflamman i de italienska färgerna samman med katolicismen i en inte särskilt helig allians. Familjen sätts först – kanske något ironiskt före staten – med kyrkan som en sammanhållande faktor.
Romfördraget som låg till grunden för vad som skulle bli EU skrevs under 1957 på Capitolium, den italienska huvudstadens hjärtpunkt. Dagstidningen La Repubblica har påpekat att en tvetydig attityd både till EU och till Ryssland riskerar att Italien skulle kunna bli en sorts trojansk häst för Ryssland i försök att bryta ner det europeiska samarbetet. Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet med eftertryck tillbakavisar anklagelser om nazism.
Den italienske författaren och journalisten Roberto Saviano som har levt avskilt med polisskydd i mer än femton år efter sin granskning av organiserad brottslighet har nyligen påpekat att partier med en nyfascistisk och liknande bakgrund medvetet vill skapa en ”mjuk” framtoning och ihärdigt intygar sitt motstånd mot antisemitism, rasism, fascism och nazism. Andemeningen är att ju mer man basunerar ut detta desto mer har man att dölja om sina avsikter för framtiden.
Larmsignalerna ringer nu på flera håll. Fascismen i Italien föll men dess vålnad lever kvar. Det sinistra hundraårsminnet av Mussolinis maktövertagande torde vara ett utmärkt tillfälle att låta det vara slutrimmat för fascistfantomen. För att parafrasera Roberto Saviano kommer auktoritära politiska experiment från den italienska verkstaden förhoppningsvis inte att sprida ytterligare ringar på vattnet som en utsiktslös vägvisare för Europa.
info@opulens.se
