NÄTKULTUREN. “Våra samtal sker idag i offentliga rum vilka utformas av företag som säljer oss som konsumentboskap.” En kapitalistisk dystopi som Myra Åhbeck Öhrman finner mer skrämmande än internets masskjutningsmanifest och rasistiska kommentarer.
William Gibson, som myntade uttrycket “cyberspace”, beskrev det i sin bok Neuromancer från 1984 som “en samförståndshallucination”. Internet är helt och hållet skapat av mänskligheten och existerar inom de ramar vi bestämt oss för att sätta upp. Kanske är det därför det skrämmer oss så. Det är i sina värsta stunder en klardröm som manifesterats fram ur våra mörkaste tankar.
I varje anonymt konto som postar hatkommentarer ser vi lite av vår egen ilska och missunsamhet. I de extrema konspirationsgrupperna påminns vi om vår egen maktlösa paranoia. Det vore enkelt att se det som att vi människor helt enkelt är rätt dåliga på att drömma. Givna valet att skapa precis vad vi vill, kunde vi inte låta bli att göra med vår fantasivärld precis vad som fått oss att vilja fly från den verkliga.
Jag tror mer att det är talande för våra samhällens svagaste punkter när inte ens våra drömmar kan vara fria.
Nätverket som hade potential att förbrödra mänskligheten och gav oss möjligheter att utbyta information och upplevelser, blev ganska snabbt en ännu större och farligare värld än den på andra sidan skärmen. Därför jobbar nätjättarna oförtrutet på nya sätt att så billigt som möjligt sopa det där mörka och fula under mattan igen. Att skapa digitala grindsamhällen där vi slipper se ännu en grovt rasistisk kommentar, någon som får en örfil när de har sex eller politisk desinformation.
Stöd Opulens - Prenumerera!
När vi pratar om sätt att undvika radikalisering genom att se till att manifestet från, och livesändningen av, den islamofoba masskjutningen i Christchurch tas ner från internet, är det vår egen inneboende potential för mörker som skrämmer oss.
Eller snarare, att vi tror att alla andra är lite sämre på att hantera det än vi är.
I en undersökning om porr (jag sedan länge glömt varifrån den kom) fick människor skatta dess inverkan på sig själva och andra. Ett tydligt mönster var att oron sällan kom från att de svarande själva upplevde att de påverkades av den, men oroade sig för att det hade effekter på alla andra. Vi kan välja att se det som ett utfall av att överskatta sin egen mentala förmåga, underskatta andras, eller (om glaset är halvfullt) vår empatiska sida som gärna vill skydda andra än oss själva.
Frågar du ett slumpmässigt urval av människor om de påverkas av reklam kommer svaren förmodligen bli att de alla är alldeles för medvetna om hur det fungerar för att gå på billiga marknadsföringsknep. Ändå leder reklam till ökad försäljning.
Vi vet fortfarande inte exakt hur det kommer att forma oss att omges av internet, men det stoppar oss inte från att få panik å andras vägnar. Jag vet inte heller. Jag brottas ständigt med dilemmat om hur vi ska väga ett fritt internet mot att slippa utsätta människor för skada.
Varje gillamarkering eller retweet har ett marknadsvärde.
Vad jag däremot blivit ganska säker på är att digitala grindsamhällen är en lika falsk trygghet som impulsen att förbjuda tiggeri för att slippa se fattigdom. Ett sätt att hålla oss i en trevligare hallucination där vi är mindre benägna att identifiera de faktiska problemen.
I dokumentären Generation Like beskriver Douglas Rushkoff hur ungas sökande efter identitet utnyttjas för marknadsföring. Varje gillamarkering eller retweet har, utöver det sociala värde det signalerar, ett marknadsvärde för storbolag som är snara att dra fördel av det.
I vår delade hallucination håller alla på att bli personliga varumärken och vandrande reklampelare. Våra samtal sker i offentliga rum som godtyckligt utformas och modereras av företag som säljer oss som konsumentboskap till dem som kan betala.
För mig är den kapitalistiska dystopin ännu mer skrämmande än masskjutningsmanifest och rasistiska kommentarer.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
