VALET. “Valet kanske avgör regeringen. Men valet avgör inte mig. Valet är mitt. Jag är valet. Och jag väljer att inkludera”, skriver Haris Agic.
Minoritetsstress är en tung börda att bära. Dessa dagar extra tung. Just nu extremt så. Och det kryllar inte riktigt av tillfällen då en kan få lätta på sitt hjärta. Tigga om empati från omgivningen. Jag försökte häromdagen med att lyfta det för en kollega. Fick svaret: ”Det är så demokratin fungerar så då måste man acceptera utfallet”. Det var säkert inte menat så men i mina öron lät det som: ”Suck it up you wuss!” plus en uppläxning om hur demokratin fungerar på köpet.
Jag gjorde som jag INTE brukar: sänkte ner axlarna, fällde ner blicken framför mig och lät bli att kommentera. Inte för att jag inte hittar orden utan mer för att jag har börjat tvivla på att det är nåt värt.
Att vara så käckt oförfärad inför en hatdriven politisk framfart med ett xeno-, homo- och islamofobiskt nazistparti i täten – ja, det är självklart en lyx som är utom räckhåll för mig. Och för många andra. Men uppenbarligen inte för alla. Vi berörs olika av det som händer. Själv vill jag krypa ner i fosterställning och gråta floder över utvecklingen med en tärande oro inför de potentiella konsekvenserna. En annan kan samtidigt tycka att det är lite kul att det ”gungar i båten”. För det blir ju så tråkigt annars. Känns nästan som att jag skulle kunna ha större respekt för en råbarkad rasistisk positionering än en sådan ljummen men potentiellt så oerhört destruktiv inställning till någonting så viktigt som våra demokratiska val.
Det är naturligtvis bra att våra röster väger lika mycket oavsett vilka ingångar vi har och vilka incitament vi går till valurnorna på. Jag önskar bara att vi kunde ha tillräckligt med kärlek till varandra för att också kunna se att vi drabbas väldigt olika av vissa saker. En del av dem fullständigt förödande för vissa av oss även om de kan kännas som ”lite kul” för andra. Och förutom att kunna se det så behöver vi förmå ha tillräckligt med medkänsla för att orka bry oss. För så mycket borde vi väl kunna unna varandra?
I samband med det här valet har jag försökt ansluta mig i tanke och själ till alla de som inte duckar för medmänsklig värme! Just nu är jag bara tyngd av att hatet uppenbarligen fick så mycket plats i det svenska folkets hjärtan. Men, men… jag vet, det är så demokratin fungerar och jag vet att jag förväntas acceptera utfallet. Och jag ska!
Men det förhindrar mig inte från att, efter att alla rösterna är räknade och en regering bildats, kavla upp ärmarna och kämpa för demokrati, inkludering, rättvisa och ett hållbart samhälle – mer än någonsin förut. För att de som drabbas hårt av sådant som knappast gör någon skillnad för mig själv ska självklart räkna med mitt stöd.
Valet kanske avgör regeringen. Men valet avgör inte mig. Valet är mitt. Jag är valet. Och jag väljer att inkludera. Att sprida kärlek. Att leva och dö för mångfald och en värld där vi är måna om och angår varandra. Varje dag! Och jag vet att vi är många som känner så!
info@opulens.se
