SKENBART HOT. “Baktanken torde nog vara, att vi ska kunna invitera amerikanska och brittiska krigsfartyg till innanhavet och erbjuda dem täckning från luftrummet, och detta även om vi inte själva är direkt utsatta för något fientligt angrepp.” Anders Björnsson är kritisk mot regeringens plötsliga längtan att ansluta Sverige till Nato.
Rysslands vidriga krig i Ukraina har skakat om vanligen sansade människors varseblivning. Det har tagits till intäkt för att Sverige bör stärka sin nationella säkerhet genom att överge sin traditionella alliansfrihet och ansluta oss till Nato. Och Rysslands inverkan på den svenska regeringens förestående ställningstagande i denna sak är naturligtvis avsevärd. Den ryske ledaren Vladimir Putin har skrämt upp opinionen och fått försvarare av den gamla svenska linjen att framstå som medlöpare. Det svenska (och finska) etablissemanget å sin sida har kopierat det ryska regeringssättet för att få igenom beslut, och i riksdagen (den svenska och den finska) kommer en Nato-ansökan högst sannolikt att godkännas med rent sovjetiska röstsiffror.
Detta har i sin tur krävt en historierevision av närmast Orwellskt slag, och oberoende public service-media har rättat in sig i ledet. Trots att en trägen Nato-lobbyist som generalmajor Karlis Neretniks har påpekat, att de ryska motgångarna i det ukrainska kriget har minskat sannolikheten för ett ryskt anfall på neutrala stater som Sverige och Finland och därmed paradoxalt nog bidragit till att öka säkerheten i vår del av världen, fortsätter experter av skilda slag att påstå att Sverige behöver beskydd och säkerhetsgarantier som aldrig tillförne. Dock, det ryska hotet mot oss är en skenfaktor. Man vill upp på triumfvagnen och pröva vingarna i riktiga äventyr. Sverige ska inte kunna stå utanför nästa storkrig – det är det underförstådda budskapet.
Så får man väl också tolka statsminister Magdalena Anderssons 1 maj-förklaring, att Sverige genom ett Nato-medlemskap kommer att få ett större ansvar för säkerheten i Östersjöregionen. Men väl knappast som en fredsfaktor utan en stridande kraft. Det betyder närmast, att vårt land ställer in sig på att gå på offensiven. Hur detta ska gå till utan existensen av en högsjöflotta, är synnerligen oklart. Baktanken torde nog vara, att vi ska kunna invitera amerikanska och brittiska krigsfartyg till innanhavet och erbjuda dem täckning från luftrummet, och detta även om vi inte själva är direkt utsatta för något fientligt angrepp. Det var ungefär så tyskaktivisterna i Sverige resonerade före första världskriget – fast något flygvapen fanns förstås inte då. Vi låter alltså på förhand förstå, att vi är beredda att ge understöd åt stormakters framfart, om och när den blir aktuell. Det hade vi inte behövt eller kunnat göra som alliansfritt land. Om dessa kommer till vår undsättning i ett kritiskt läge, är sedan en helt öppen fråga. Några absoluta Nato-garantier är aldrig utfärdade. Där ljuger de svenska lobbyisterna lika ohämmat som Putin och Lavrov.
Stöd Opulens - Prenumerera!
I ledande regeringskretsar tycks man ha bestämt sig. De som har stått för någonting annat duckar. Försvarsminister Peter Hultqvist uppträder numera som en överkörd man. Också detta är ett sovjetiskt drag: ”demokratisk centralism”. Några talar sig samman. Partidialogens syfte är att bekräfta faktum; avvikande ska få sina politiska karriärer avhuggna. Ungdomsförbundet, kvinnoförbundet, de som förr kallades broderskaparna går emot, men vad betyder det, när Magdalena Andersson har finnarna i ryggen, och inte ens den annars karske Erkki Tuomioja vågar uppträda som dissident? Ryska takter där också, även om stormakten nu heter Amerikans förenta stater och inte Ryska Riket, Tyskland eller Sovjetunionen i nu nämnd ordning.
Jag undrar, hur man ska förklara denna servilitet, denna brist på mod. Handlar det om att kollektivet har brutit samman, att all makt idag ligger hos estradörerna, de som bara ansvarar inför sig själva? Trygghet har försvunnit, glädje har gått förlorad. Detta skrivs i de trista efterdyningarna av 1 maj 2022.
info@opulens.se
