STATUSFÖRLUST. ”I den postsovjetiska världen är armén i Ryssland absolut inget heroiskt eller statusfyllt, det är snarast som att ‘gå till sjöss’ var i Sverige för ett knappt sekel sen. Ett slags sista utväg för att få en utkomst, en plats i samhället”, skriver Jesper Nordström.
Putin är inte Hitler. Det är mer som skiljer än förenar och det främsta synes mig vara den helt nollställda bristen på ideologi hos Vladimir. Utan att på något sätt försvara Hitler så hade han i alla fall patos i klassisk retorisk anda och leddes av en vision och var en svärmisk känslomänska. Putin är endast ledd av “ideologin Putin”.
Uppväxt som ensambarn i en känslostukad familj i Leningrads slum, slug kameleontisk påläggskalv i KGB och sedan assistent till borgmästaren i samma stad var han mästerlig i konsten att vara en grå eminens som skar pipor i vassen. När Jeltsin med sin vodka och “knipa damer i ändan” och dansa på podiet med ryska armens manskör visade sig vara lite väl mycket klyschigt rysk för ryssarna så satt Putin tyst och effektiv på kontoret och byggde nätverk. Så vips tog han över.
En sådan ingenjörsmässig kyla kräver till slut ett ideologiskt utanpåverk, en ursäkt för en makthunger som närmast kan liknas vid den italienska renässansens bankirfamiljer som i machiavellisk anda hade så stora förmögenheter att de kunde bygga upp egna arméer.
Så satte han då i gång ett krig för att visa att Ryssland minsann är gammalt, starkt och består av rediga karlakarlar mot ett väst som utmålas som vekt, degenererat och “bögigt”. Detta i ett Ryssland som är i fritt fall av misär, vodka och moraliskt och ekonomiskt sönderfall. Sen tar Putin och poserar med lite kristen tro genom att tända ett ljus i kyrkan och den rysk-ortodoxa patriarken tycker det är motiverat att anfalla Ukraina för att väst tvingar på oss prideparader.
Kriget blir Putins tunna fernissa av “stark landsfader” i en tid när hans egofixerade maktfullkomlighet allt mer blir uppenbar. Det är närmast skrattretande uppenbart och ett exempel på överkompensation hos ett impotent land. Leendet tynar när vi inser att detta är den mentala fröbädden till att det i Butja hittats en död treårig flicka med underlivet helt blodigt söndertrasat efter en våldtäkt. Men denna toxiska tomt skorrande maskulinitet är ändå en sunnanvind jämfört med mentaliteten och inkompetensen hos den ryska armén som alltid varit på dekis.
Redan 1945 visade den sig som det odisciplinerade framrullande rövarband den var i Ostpreussen, ett scenario som var 1900-talets största krigsbrottssituation med oräkneliga övergrepp som till slut fick kvinnor i civilbefolkningen att kväva sina barn och sen hänga sig i en bjälke i stallet för att inte bli våldtagna för åttionde gången. Att Berlin redan var en grushög på grund av bomber gjorde kriget mer till strid i kuperad terräng än stadsstrid. Och stadsstrid visar sig vara något de inte hanterar uppenbarligen.
I den postsovjetiska världen är armén i Ryssland absolut inget heroiskt eller statusfyllt, det är snarast som att “gå till sjöss” var i Sverige för ett knappt sekel sen. Ett slags sista utväg för att få en utkomst, en plats i samhället. Den består av marginaliserade etniska minoriteter långt bort i Sibirien. Eliten i Sankt Petersburg och Moskva sänder sannerligen inte sina söner i krig, de köper lägenheter i London åt sina barn i stället. Putin behövs här som en spinndoktor för en allt mer hycklande och förljugen livsstil hos den ekonomiska eliten men i ärlighetens namn behövs det inte mer än en puls nu hos oss för genomskåda allt. Det ryska lögnmaskineriet är helt enkelt skrattretande.
jesper.nordstrom@opulens.se
