STREAMING. Det allt mer bristfälliga utbudet av äldre filmer och serier hos streamingjättarna håller på att göra oss digitalt urarva, det anser Lars Anders Johansson. Här förklarar han varför.
Jag såg nyligen om den storslagna tv-serien Krig och hågkomst från 1988, baserad på Herman Wouks roman med samma namn. Serien och boken är uppföljare till den inledande Krigets vindar, som hade filmatiserats 1983. Krig och hågkomst är en av de mest ambitiösa skildringarna av det andra världskriget som någonsin gjorts.
Utöver de påhittade huvudpersonernas livsöden vinnlade sig både författaren Wouk och producenten Dan Curtis om att så korrekt som möjligt återge de historiska skeendena. Serien blir därmed en 30 timmar lång historielektion om det andra världskriget, både i Europa och i Stilla Havet, och skildringarna av det tyska ledarskapet och Hitlers tilltagande paranoia är i paritet med Oliver Hirschbiegels Undergången från 2004.
Krig och hågkomst är också en av de mest ambitiösa och plågsamma skildringarna av förintelsen som gjorts på film. Det var den första dramatisering som fick spelas in på plats i Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Vid inspelningen av selektionsscenen på perrongen i Birkenau medverkade överlevande från förintelsen som statister. Curtis eftersträvade historisk riktighet ned på minsta detaljnivå, och till skillnad från många senare skildringar av nazisternas massmord är det inte frågan om några antydningar eller läsande mellan raderna. Allt visas på film, obönhörligt och, som sagt, ned på detaljnivå. Från insatsgruppernas massarkebuseringar i Ukraina till gasningarna i Auschwitz mot krigets slut. Till och med den så kallade Aktion 1005, då massgravarna från förintelsens inledningsskede grävdes upp och kropparna kremerades för att utplåna spåren visas, sakligt och makabert.
En nutida tittare slås av det lugna berättartempot. Till skillnad från dagens snabba klippningar och hetsiga tempo låter Dan Curtis scenerna ta sin tid, i den 35 år gamla produktionen. Kanske skulle vissa tycka att det är segt, men när man väl sugits in i det är det så mycket mer effektivt. De otäcka scenerna blir desto mer gastkramande när de inte skyndas förbi.
Detta sätter fingret på en problematik som kommit att bli allt mer uppenbar på senare år: vi håller på att göra oss av med vårt digitala kulturarv.
Krig och hågkomst borde vara obligatorisk tittning för var och en som är intresserad av det andra världskriget, av Förintelsen, och av historia överhuvudtaget. Själva ramberättelsen är naturligtvis påhittad och en smula melodramatisk, men skådespeleriet är storslaget, och huvudpersonerna blir egentligen mest en fond mot vilket den mycket större berättelsen utspelar sig.
Dessvärre är den som inte är lyckosam att äga en DVD-box hänvisad till en plågsamt lågupplöst version av serien som någon laddat upp på Youtube (med serbiska undertexter). Frågan är dessutom hur länge den kommer att finnas kvar där, av rättighetsskäl. Detta sätter fingret på en problematik som kommit att bli allt mer uppenbar på senare år: vi håller på att göra oss av med vårt digitala kulturarv. Streamingtjänsterna, som skulle tillgängliggöra all världens filmer och serier, har ett allt sämre utbud, som framförallt består av nyproducerade filmer och serier. Många klassiker går inte längre att få tag på.
För ett antal år sedan, innan streaming av film slagit igenom på bred front, hade jag en prenumeration hos DVD-uthyrningsföretaget Lovefilm (nej, det var inte sådana DVD:er som namnet antyder…). Affärsidén var enkel: man fyllde i vilka filmer man ville se på deras hemsida och fick två DVD:er hemskickade med posten. När man sett dem skickade man tillbaka dem och någon dag senare kom två nya. Detta var naturligtvis mycket krångligare än dagens streamingtjänster, så det är begripligt att företaget tvingades att lägga ned 2013. Vad som gick förlorat var dock tillgången till deras enorma utbud. Det kändes verkligen som att de hade allt. Tack vare Lovefilm kunde jag plöja hela Ingmar Bergmans produktion, allt av Herzog och Fassbinder och en lång rad Shakespearefilmatiseringar från olika epoker. Försök hitta det på någon av dagens streamingtjänster!
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men det är inte bara det riktigt gamla och det smala som går förlorat. Nyligen såg jag Jonathan Nolans och Lisa Joys Westworld, en science fictionserie baserad på Michael Crichtons film med samma namn från 1973. När jag kommit några säsonger in i serien försvann den plötsligt från HBO, vilket gjorde mig en smula perplex, eftersom serien är en originalproduktion från just HBO. Efterforskningar på nätet gav vid handen att HBO rensat bort material från plattformen, även egenproducerat sådant, av skattetekniska skäl. Rättigheterna har nu övergått till en amerikansk kabeltevekanal och vad jag förstår kommer serien inte att vara tillgänglig i Sverige.
Ett annat gissel i sammanhanget är de remakes som ersätter klassiska filmer på streamingtjänsterna. Remakes hade inte varit något problem om originalen fortfarande hade funnits tillgängliga, men så är dessvärre inte fallet. Ett aktuellt exempel är Flykten från Sobibor från 1987, med Rutger Hauer i en av huvudrollerna. Visserligen en hollywoodproduktion med engelsktalande skådespelare, men välspelad och i många avseenden historiskt korrekt. 2018 gjordes en ny filmatisering, betydligt sämre, och med mycket vag koppling till den historiska bakgrunden. Naturligtvis är det bara den senare som finns tillgänglig på streamingtjänsterna.
Streaming är fantastiskt smidigt, men det bristfälliga utbudet av äldre filmer och serier är ett tilltagande problem på flera sätt. Dels håller vi på att göra oss kvitt vårt digitala kulturarv – filmer och serier som borde höra till allmänbildningen är inte längre tillgängliga och missas därför av nya generationer. Dels får streamingjättarna en grindvaktsfunktion som styr över vår kulturkonsumtion och våra kulturella referensramar i en utsträckning som nog ingen kulturförmedlare i historien kunnat göra.
larsanders.johansson@opulens.se
