SAMHÄLLSPROBLEM. Vad är det mest skamliga och pinsamma man kan vara idag? Jag skulle säga incel. INvoluntary CELibacy. Ofrivilligt celibat. På svenska: folk som är fixerade vid att de aldrig får ligga med någon.
Många sätter likhetstecken mellan incels och män. Men så är det inte. Incel-rörelsen startades i Kanada på 90-talet av – en kvinna, Alana. Hon drev ett nätforum för dem som upplevde stora svårigheter att få och ge fysisk kärlek till någon. Medlemmar var män och kvinnor.
Sedan har rörelsen och begreppet vuxit och till stor del kommit att handla om arga, förtvivlade och frustrerade män. Men begreppet incel är könsneutralt.
Företeelsen är på intet sätt ny. De så kallade gammpojkarna (norrländska för gamla pojkar) har alltid existerat. De som blev kvar på föräldragården men aldrig fick en kvinna. Det som utvecklat begreppet är nätet och sociala medier. Förr i världen kände en gammpojke kanske två, tre andra gammpojkar i byn. Idag kan han nå hela världen via datorn och utbyta tankar med ett oändligt antal likasinnade. Dessvärre tycks detta inte ha gjort att fler kan få stöd och hjälp, utan att svårigheterna istället förstärks, radikaliseras och ibland spårar ur i vansinnigheter och tragedier. På senare decennier har våldsdåd och mord kunnat kopplas till män som säger sig var incels. De hämnas ibland dödligt på kvinnor som inte ställer upp och ger dessa män vad de anser sig ha rätt till. Och på nätet hetsar militanta incels varandra.
Därmed har den tidigare bara ömklige och patetiske gammpojken blivit ett samhällsproblem – hur motbjudande och löjeväckande han än kan tyckas vara i ett jämställt samhälle.
Överläkaren och psykiatern Stefan Krakowski tar upp detta i utmärkta boken Incels: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris. Den är viktig, då den är ett reportage där han trängt in i dessa nätforum och djupintervjuat incels som vågat träda fram.
Han tecknar gripande och skrämmande bilder av människor som tappat kompassen.
Han tecknar gripande och skrämmande bilder av människor som tappat kompassen och förmåga att tolka omvärlden. För forumen domineras inte av hat och snack om berättigade våldtäkter. Utan om hur männen, det är trots allt flest män, ska bryta sin isolering. Ofta är de fixerade vid sitt utseende. De har skalor, betygssystem och benämningar för att klassa hur ”fula” de är. Krakowski möter en ung man som är övertygad om att det är formen på hans haka som gör att han aldrig fått ha sex med en kvinna. Därför arbetar han hårt för att spara ihop till en plastikoperation. Med hakan fixad ska han få en partner att älska.
Krakowski möter sedan mannen och han har en helt normal haka. Exemplen är många och de är tragiska, patetiska, obegripliga.
Ska vi då tycka synd om incels? Tycker Krakowski synd om incels?
På den första frågan svarar jag i princip nej. Alla människor har utmaningar i sina liv. Vår uppgift är att tackla dem och bli en fungerande kugge i samhället. Att tycka enbart synd om sig själv, eller om en grupp, är ofta en återvändsgränd.
På den andra frågan är svaret också nej. Krakowski tycker inte synd om incels. Han konstaterar att de finns, varför de finns och beskriver en verklighet som få av oss känner till.
Ett faktum är dock att uppgivenheten och förtvivlan på forumen är stor. Krakowski säger krasst att prognosen för incels är dålig. Åtskilliga tar förr eller senare sina liv.
Ett av skälen till att fler anser sig vara incels är utvecklingen av jämställdheten, alltså kvinnans frigörelse. Vilken är en välsignelse för hela samhället. Den har inneburit att kvinnor blivit mer självständiga, inte minst ekonomiskt, och kunnat leva fullgoda liv utan män som partner. Det var mycket svårare för bara ett sekel sedan. Då fick kvinnor stå ut med dåliga män för att klara sin egen försörjning. Män kunde bete sig därefter. Idag är det gudskelov inte så. Men då blir fler män ensamma.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Detta faktum påpekas i boken. Det fick den militanta feminismen att gå i taket. Inte minst efter att Krakowski var värd i Sommar i P1 och berättade om sin forskning. Nina Rung, känd och mycket aktiv feminist, gick ut i pressen och hävdade att Krakowski försvarar mäns våldsdåd och skuldbelägger kvinnan.
För den som läst boken och/eller hört programmet är hennes påstående vansinnigt och totalt utan grund. Lite pressad svarade sedan Rung att hon blivit så arg över boken att hon knappt orkat läsa den. Men att skriva om den gick uppenbarligen utmärkt.
Måste vi göra något åt incels? Nej och ja. Nej för att det allmänna inte kan bli äktenskapsförmedlare eller hallick. Alla får ta ansvar för sitt eget sexliv.
Ja, om vi betraktar fenomenet som psykisk ohälsa. Idag tenderar vi att sätta den etiketten på väldigt mycket.
Ja, då män med dessa problem lätt dras till extrema politiska rörelser, som också fiskar friskt på incel-forum. Inte minst eftersom unga och frustrerade män besitter ett betydande våldskapital. Och har rösträtt.
Vad som ska göras åt problemet? Jag har inte en aning.
lars.thulin@opulens.se
