KLIMATKRISEN. ”När stora frågor avhandlas, kanske de största, måste förstås den STORA diskussionen inledas – den som vi är extremt ovana vid, den som handlar om hur vi lever våra liv på den här jorden, anständigt mot oss själva och naturen,” skriver Stellan Lindqvist.
När samhället saknar mål, eller tycker sig nått sitt mål, blir det inåtvänt och hemfaller åt det repetitiva: mer av allting, samma gester, samma handlingar, samma allt. Friheten fäller ihop sina vingar, blir fet och flygoduglig. När det inte finns något stort blir allt mycket litet. Om vi är oförmögna att tänka oss ett annat samhälle, vad händer då?
Sen åttiotalet, när nöjesmassakern gick på tv ”och det gick lika bra med selleri”, har de sammantagna utsläppen av koldioxid orsakade av mänskligheten varit lika stora eller större än under all förutvarande mänsklig tid. Trettio år.
Men detta är inte hela bilden, det vill säga den stora bilden. Till denna hör också detta: artdöden (uppemot en miljon arter hotas att dö ut), haven som töms på fisk, mikroplasten i varje våg, skövlingen av de stora skogarna, den accelererande kemikaliespridningen. Och så konsekvenserna: torka, översvämningar, massflykt från stora delar av vår jord, krig, instabilitet, populism, skenande ekonomiska klyftor, autokratiska regimer.
Förstås, vår globaliserade ekonomi har skapat väldiga materiella välståndsökningar. Digitaliseringen, den fria rörligheten av information, kunskap och kapital, har eldat på världsekonomin i en aldrig tidigare skådad omfattning. Snart kanske har alla på vår jord en smartphone.
Vi diskuterar höghastighetståg, koldioxidskatter, bränsleskatter, klimatmål. Vilket allt är utmärkt. Förstås. Dock, om vi inte kopplar samman detta med helheten, den stora krisen, det vill säga vårt sätt att leva på denna jord, kommer en förrädisk vardaglighet fortsätta att tuffa på: allt görs väl med den rationalitet som är tillgänglig, det sitter ju ekonomer och räknar, så och så skall man göra, allt kan väl lösas med rätt ”incitamentsstruktur”, det vill säga skatter och pålagor. Tillväxten är inte problemet, nej, tillväxten är nödvändig för att vi skall ha råd att komma tillrätta med tillväxtens skador.
Jo, det finns förstås invändningar. Dessa två till exempel.
Ett. Politik styrs inte av matematiska beräkningar, politik är inte ett rationellt läggspel där rationella planer föreläggs rationella politiker. Politik styrs av den samhällsanda som för tillfället råder. Som i inte oväsentlig utsträckning bestäms av känslor, rädslor, förhoppningar och fördomar. Och förstås, och inte minst, av betald och styrd påverkan. Politik handlar om makt och strävan efter makt. Trump och Bolsonaro styrdes inte i nämnvärd utsträckning av ekonomers nyttoberäkningar.
Två. Även om ekonomerna har rätt (vilket de inte har), det vill säga att marknadsekonomin med tillbörlig politikhjälp kan lösa situationen så hjälper inte detta eftersom tiden är knapp, mycket knapp. En radikal omställning måste till inom tio, högst tjugo år enligt all samlad klimatexpertis. Därefter ökar riskerna dramatiskt. Att utsläppshandel, klimatkompensationer, koldioxidskatter, koldioxidlagring ensamt skulle klara detta saknar belägg.
(Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonómos som betyder hushållning, det vill säga hushållning med livets nödtorft. Samhällets mål, det viktiga, diskuterades på torget, på agoran. Var diskuteras samhällets mål nu? Vad finns som är överordnat och viktigare än ekonomi och ekonomisk tillväxt? Mål och medel, har de bytt plats?)
När stora frågor avhandlas, kanske de största, måste förstås den STORA diskussionen inledas – den som vi är extremt ovana vid, den som handlar om hur vi lever våra liv på den här jorden, anständigt mot oss själva och naturen, den som handlar om hur ett annat samhälle skulle se ut och vad som måste förändras. Jo, man kan säga att detta är politik, och det gör man, och att det är där ansvaret bör förläggas, där diskussionen borde börja. Jo, naturligtvis kan man säga så, om man bortser från att politiken som regel går dit opinionen pekar. Och opinionen, vem är det?
Att säga att medvetenhet innebär ansvar är alltid provocerande. Att veta men inte vilja göra ställer till det i de inre processerna, man blir nervös. Det är lätt att känna ansvar när det gäller något nära, något som rör familj, vänner, bostadsområde. Men när det gäller något större, när det till och med gäller något så ofattbart stort som jorden vi lever på? Att då säga, att även då gäller ett individuellt ansvar är höggradigt provocerande. Vi vill fly, naturligtvis, glömma, tänka att på något obestämt sätt fixar det sig, vi vill säga som moderater och sverigedemokrater att ”det är mer effektivt om åtgärder sätts in någon annanstans”. Naturligtvis vill vi det.
Men kvarstår gör att medvetenhet innebär ett ansvar oavsett om faran är stor eller liten. Och kvarstår gör att även likgiltighet innebär ett ansvar – kanske kommer det inte att utkrävas nu, men det kommer att utkrävas. Ett av Sören Kirkegaards mest kända citat är detta: ”livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”. Vilket betyder: vi kan inte lojt dra ut linjen från hur det var, vi måste själva bestämma, ta ansvar för hur det framgent skall levas.
Alltså. Mer än någonsin tidigare är kampen om opinionen avgörande, eftersom det utan en bred och kraftfull opinion händer ytterst lite. År 1963 skrev Rachel Carson den uppmärksammade boken Tyst Vår om den hotande miljöförstöringen. Hände något, blev något så mycket bättre? Det är sextio år sedan.
I klart minne har jag vad den förre L-ledaren Nyamko Sabuni sa om den slopade värnskatten: ”det viktigaste är att vi konsumerar”. Tydligare än så kan ekorrhjulet inte formuleras. (PS Tror inte att hon hade läst Kirkegaard.)
info@opulens.se
