KULTURPOLITIK. ”När högkulturen förlorar sitt egenvärde måste den ständigt motivera sin existens, med argument hämtade utanför kulturen själv. Det är därför våra scener och konsthallar fylls av pamflett- och blankettkonst”, skriver Lars Anders Johansson.
Högkulturen lider av dåligt självförtroende och det gör oss alla dummare. När den avancerade kulturen blev tvungen att motivera sin existens förlorade den sitt transaktionsvärde gentemot politiken och ekonomin. Det är vår tids rädsla för allt tuggmotstånd som hotar kulturen.
Föreställ er en restaurang med en omväxlande lismande och aggressiv inkastare som stod ute på gatan och ropade åt er att komma in och äta råkost, eftersom det är nyttigt för er. Skulle ni gå in? Förmodligen inte. Den som vill äta gott letar efter stället med den längsta väntelistan. När man passerat den högdragna hovmästaren är förväntningarna redan högt ställda.
Finkulturens död har det varnats för många gånger. Jag säger inte att det är obefogat. Människor läser allt mindre skönlitteratur och det är en krympande skara som besöker den traditionella högkulturens bastioner. Som orsaker till denna utveckling anförs ömsom teknikutvecklingen, skolans förfall, marknadskrafterna eller det uppväxande släktets bristande karaktärsegenskaper.
Politiska insatser inriktas ständigt på att åtgärda dessa missförhållanden och se till att högkulturen görs tillgänglig för fler. Redan 1974 slogs det fast i de kulturpolitiska målen med en tidstypisk formulering att kulturpolitiken skulle syfta till att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Så här ett halvsekel senare ger en okulärbesiktning av de stora kulturinstitutionernas besökare vid handen att den kategorin fortfarande utgörs av ungefär samma “socialgrupper”, för att använda dåtidens terminologi, trots fem årtionden av kulturpolitisk strävan.
Ambitionsnivån var det inget fel på.
Ambitionen att göra högkulturen tillgänglig för fler är naturligtvis sympatisk, men frågan är om inte det ständiga sänkandet av trösklar i själva verket är kontraproduktivt. I arbetarrörelsens barndom syftade den kulturella jämlikhetskampen till att höja bildningsnivån hos massorna och göra fler delaktiga i den smala och avancerade kulturen. Arthur Engberg, som ung stridbar kulturdebattör i arbetarrörelsens tidningar och tidskrifter och sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 1930-talet, menade att arbetare borde lära sig klassisk grekiska och latin, för att kunna ta del av den västerländska kulturens nyckeltexter på originalspråk. Ambitionsnivån var det inget fel på.
Någon gång under efterkrigstiden kom denna jämlikhetssträvan att ta motsatt riktning: nu var det i själva verket de kulturella hierarkierna som utgjorde ett jämlikhetsproblem. Den fina kulturen skulle puttas ned från sina piedestaler. Det som var avancerat och svårtillgängligt ansågs plötsligt problematiskt. Den arbetarrörelse som några årtionden tidigare lierat sig med den svårt elitistiska modernistiska rörelsen ville plötsligt “öppna upp” finkulturen genom att göra den lättillgänglig snarare än genom att höja mottagarnas mottaglighet genom bildning. Så kom kulturpolitiken att göra gemensam sak med den marknadsdrivna, lättsmälta populärkulturen. Paradoxalt nog under samma epok som den sade sig vilja motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet.
Det är inte konstigt att högkulturen sedan årtionden tillbaka tycks lida av notoriskt dåligt självförtroende. Till viss del handlar det givetvis om pengar. Institutionerna och utövarna tvingas ständigt stå med mössan i handen och motivera sitt existensberättigande för politiskt tillsatta kulturbyråkrater, eller potentiella mecenater i den privata sektorn. Det är inte konstigt att så många inom det som tidigare betraktades som finkulturella genrer har hemfallit till den banala politisering som präglar stora delar av den övriga kultursektorn. De talar bara det språk de hoppas att uppdragsgivarna ska förstå. Den privata sektorn lyckas inte heller vara någon motkraft i detta, eftersom det där saknas normgivande institutioner.
I grund och botten handlar det om att det som sociologen Pierre Bourdieu kallade för “kulturellt kapital” tycks ha förlorat sitt transaktionsvärde gentemot de andra valutorna i form av socialt och ekonomiskt kapital. För hundra år sedan var det direktörerna och politikerna som kämpade om att få sitta vid konstnärernas bord. I dag är det de senare som kämpar om smulorna från de förra gruppernas middag.
När högkulturen förlorar sitt egenvärde måste den ständigt motivera sin existens, med argument hämtade utanför kulturen själv. Det är därför våra scener och konsthallar fylls av pamflett- och blankettkonst, och som de privata kulturmecenaterna i stort lyser med sin frånvaro, trots att förmögenhetsbildningen de senaste årtiondena har varit så mycket större än under glansperioden kring förra sekelskiftet. Det är därför vi har fått kultursidor som knappt skriver om kultur. Det är förmodligen också därför som högkulturen tappat sin attraktionskraft bland unga.
Visst kan skolan göra betydelsefulla insatser genom att introducera det uppväxande släktet till de stora verken. Men för att entusiasmera och engagera behöver den avancerade kulturen visa självförtroende. Allt kan inte vara tillgängligt för alla. Vissa kulturuttryck kräver förförståelse för att man ska kunna tillgodogöra sig dessa. Att någonting är avancerat och svårtillgängligt borde inte betraktas som något dåligt.
Vår tids rädsla för allt som bjuder tuggmotstånd är det som i själva verket åderlåter högkulturen. Alla som har ett intresse av att bryta den negativa spiralen har ett ansvar för detta. Kulturpolitikens försök att hyvla ned trösklarna har förfelat sitt syfte. För att återknyta till den inledande restaurangmetaforen: det är knappast restaurangen med den ihärdiga inkastaren som har den längsta kön eller kan ta ut de högsta priserna. Det är inte heller maten som närmast följer myndigheternas rekommendationer om näringsriktighet eller som bjuder minst tuggmotstånd som är bäst på att kittla sinnena.
larsanders.johansson@opulens.se
