HYBRIS. “Det finns en anledning till att vi i fria länder hittat en funktion för marxister inom just pr och reklam”, skriver Mattias Svensson som menar att Che Guevara närmast arketypen för vad man idag ironiskt kallar en ”skön snubbe”.
Fidel Castro hade orerat länge, som han brukade göra på mötena. Che Guevara hade inte lyssnat särskilt noga. När Castro efterlyste ”en riktig ekonom” hörde Guevara fel och trodde att Castro efterlyste ”en riktig kommunist” och svarade glatt ”Jag!”. Så blev Che Guevara centralbankschef på Kuba 1959.
Det finns både en och två ironier i detta. Den ena är att Ernesto ”Che” Guevara måste vara vänsterns i särklass mest omhuldade centralbankschef. Den andra är att incidenten är talande för personen Che Guevara och hur han var närmast arketypen för vad man idag ironiskt kallar en ”skön snubbe”. Någon som med självklarhet tar för sig i sociala sammanhang med ett självförtroende som vida överstiger eventuell kompetens.
”Centralbankschef?” tänkte den extroverte Che ”Det kan jag ta! Hur svårt kan det vara? Jag är ändå akademiker och har läst Marx.” Marx själv hade föreställt sig att det skulle vara enkelt att planera en ekonomi och driva den på ett mer rationellt sätt än den kaotiskt anarkistiska marknadsekonomin med dess lynnigt svängande priser på förnödenheter. Lenin trodde att ekonomin kunde planeras av varje bokföringskunnig person.
Den läkarutbildade Che Guevara verkar ha hållit med. ”Planera en hel ekonomi? Visst, ge mig tre månader och låt mig resa runt lite” eller något i den stilen verkar han ha sagt. Han reste till Egypten, Jugoslavien, Japan, Indien, Pakistan, Ceylon, Sudan, Marocko, Syrien och Indonesien och lät sig även inspireras av tidigare resor till Kina och Sovjetunionen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Därefter snickrade han ihop en plan för att utveckla inte mindre än 205 nya industrigrenar, varav 22 särskilt viktiga. Guevara slog i sitt imponerande dokument fast att Kuba skulle producera 700 000 ton stål, 5 000 traktorer och 10 000 motorcyklar. Det var trots allt under sina motorcykelfärder genom Latinamerika han lärt sig allt om politik och sociala orättvisor. Liknande kvantiteter slogs fast för diverse industrinödvändiga syror och material som cement och glas, samt sexton miljoner påsar.
Den rastlöse revolutionären satte sedan igång att som industriminister, centralbankschef och i ett flertal andra ad hoc-positioner nationalisera land, banker och industri. Inspirationen kom främst från Mao och ”det stora språnget”. Det innebar att allt skulle styras centralt av staten. Med hjälp av minutiös statistik skulle produktionen kunna planeras och kontrolleras.
Något år senare höjdes insatserna. Då skissade Guevara på den nya människa som också behövdes för att förverkliga revolutionens ambitioner, en ”osjälvisk, självuppoffrande, sparsam, fullt ut socialiserad och helt jämlik människa”. Det var förstås han som skulle fixa både människorna och ekonomin.
Redan 1964 fann han dock uppdraget att planera och sköta en hel ekonomi och skapa en ny människa tråkigt och tröstlöst, och bröt därför året därefter upp från Kuba med ännu högre ambitioner – att sprida världsrevolutionen. Två år senare greps och avrättades han av den bolivianska regeringen, efter ett misslyckat försök att organisera ett kommunistiskt uppror i samma land.
Efter sin död skulle dock Che Guevara bli en svårslagen succé – som varumärke.
Det blev verkligen ingenting av Che Guevaras grandiosa planer, varken för ekonomin, människorna eller världsrevolutionen. Det framgår av Neil Monnerys läsvärda bok A tale of two economies från förra året (min recension hittas här). Ekonomen Monnery konstaterar torrt men rättvist att det kommunistiska Kuba misslyckades i 60 år med att utveckla en enda av de 205 industrier som Che Guevara planerade för i sådan detalj. Revolutionärerna har dessutom lyckats köra den enda fungerande industrin dessförinnan, sockerproduktionen, i botten.
Detta till skillnad från Hongkong, som Monnery jämför med, som startade på samma välståndsnivå som Kuba omkring 1960. Utan någon plan för att utveckla en enda industri har en mängd sådana både utvecklats och fallit ifrån fram till idag, då den genomsnittlige hongkongbon är ungefär nio gånger rikare än den genomsnittlige kubanen. Där Guevara och de andra revolutionärerna levererade snack, hade Hongkong desto mer verkstad med hjälp av frihandel, marknadsekonomi och fri konkurrens.
Efter sin död skulle dock Che Guevara bli en svårslagen succé – som varumärke. Den tvålfagre snackpåsen som avbildats på ikoniska bilder har in i våra dagar tryckts på varenda säljbar produkt, och utgjort tröstkonsumtion för radikala drömmare i land efter land med kapitalistisk marknadsekonomi.
Jag tror inte att det är en slump. Det finns en anledning till att vi i fria länder hittat en funktion för marxister inom just pr och reklam. Där, till skillnad från vid makten, passar de sköna snubbarna med radikala visioner och koncentrationssvårigheter. I reklamvärlden kan de plundra rika på pengar och söka förverkliga sina omstörtande infall utan blodspillan och utan att det drabbar någon fattig. Det är ännu en av marknadsekonomins förtjänster.
mattias.svensson@opulens.se
