JULFÅGEL. Idag är det Trettondedag jul. Opulens har stängt men bjuder på en betraktelse om domherren, “julsymbolen framför andra” enligt Bo Bjelvehammar.
Under en annan geologisk tidsålder fanns det julkort, säckvis, med utsökta illustrationer av Jenny Nyström och Karl-Erik Forslund. På julkorten fanns det tomtar, snötyngda träd, juleljus, tindrande barnaögon, ibland en kälke och en säck med färgglada julpaket, så djur som en katt, en gris, en ren, en ståtlig älg och fåglar, någon enstaka talgoxe eller koltrast, men framför allt julsymbolen framför andra – domherren.
En domherre utan snö är otänkbar, den kommer inte med grått rusk och jolmigt snöblandat. Denna värdiga och robusta fågel har fått sitt namn efter en prästerlig domherre, en kanik, en medlem av ett medeltida domkapitel och det latinska namnet pyrrhula pyrrhula syftar på det röda bröstet. Den lille röde har namnbestämts av Linné, vem annars? Det är viktigt att veta att domherren på Azorerna har en egen artstatus.
Under flera veckor har jag hört domherren på avstånd. Det vemodiga och mjuka flöjtandet, visslandet och knirkandet, skär genom den klara decemberluften. Några gånger har jag sett en ensam hane – en gång i en lönn, en annan gång i ett rönnbärsträd. Den är inte framfusig, snarare försynt, tillbakadragen, lite av en enstöring, en solitär. Vid fågelbordet står den inte ut med pilfinkar som ständigt retas, den ger sig bara iväg, som med en suck. Och skönheten är obeskrivlig: rött bröst, blåsvart kalott, blågrå rygg, svarta vingar och vit övergump. Honan har mera dämpade gråbruna färger. Den är särskild i sin form med knubbig kropp, kort och kraftig näbb och den har lite av en tjurnacke, det engelska namnet är just bullfinch.
Domherren och stenknäcken är ungefär lika stora, men stenknäckens kägelformade näbb är starkare, den kan hantera de flesta frön och nötter. Och stenknäckens näbb är bengul vintertid, men blir blågrå under våren.
Domherren är i huvudsak en stannfågel (det kan komma domherreflockar från öster och de sjunger annorlunda), men den lever under större delen av året ett tillbakadraget liv. Det är först under vinter och förvår som den kommer närmare oss, den tycker om lönnfrön, fågelbordens menyer, överblivna frukter i rönn och hos nypon. Den tycker även om fruktträdens knoppar.
Flera morgnar ser jag en domherrehane, bredvid växthuset. Den står nära väggen, ser in på vita hyacinter och ringblommornas gula facklor. Så verkar den sjunga några strofer om blånande skogar och vida vatten.
Det finns sällan någon som säger något ont om domherren, men den ger varsel åt många. Några talar om att om att när domherren kommer nära husen blir vintern strängare eller åtminstone blir det ett ordentligt oväder. Andra talar om att det är ett tecken på att det kommande året ska bli gott och en folklivsforskare med äggrester i skägget berättar för mig att i äldre tider trodde man att om man drack domherrens badvatten blev man botad från fallandesot. Det är trösterikt att veta, att det finns verkningsfulla motgifter nära till hands i dessa pandemiska oår.
Att som i Tyskland kalla domherren för Gimpel, dumbom, är en ren förolämpning mot fågeln. En gång i tiden, i huvudsak i Tyskland, satt domherrar i bur och sjöng folkvisor. Inte nog med det, på 1700-talet fanns det särskilda sångböcker för domherrar. Nu är det inte bättre i Dalarna, där man säger dumsnut. Domherren är både vacker och klok, och rödbröst är ett vackert och lämpligt tillnamn!
En ensam domherrehona blir vettskrämd när en flock sidensvansar i gult och lackrött drar förbi för att hemsöka gammelrönnen. De kräver uppmärksamhet med sina sirrande ringklockor, men det är en annan berättelse.
bo.bjelvehammar@opulens.se
