OMSTÄLLNING. “För att ha råd med vår livsstil ger vi på sikt upp en del av vår egen produktion och därmed det fundament som skapar vårt välstånd och vår livsstil.” Lars Thulin ser en paradox i globaliseringen.
Kritiken och skräcken inför globaliseringen förenar höger och vänster på den svenska politiska skalan. Längst ut till höger är man orolig för de svenska jobben och har en allmänt negativ inställning till det mesta som inte är etniskt rätt. Svenskt och västeuropeiskt är rätt, i princip inget med annat ursprung.
Från vänsterhåll är det viktigt att markera mot dåliga förhållanden för arbetare i de fattiga länderna. Ord som utsugning, exploatering och konsumtionshysteri far då genom luften. Vi ska inte gynna fabriker som utnyttjar människor. För arbetsvillkoren i textilindustrier, gruvor och leksaksfabriker i Fjärran Östern lämnar mycket övrigt att önska, åtminstone om den ses med västerländska glasögon. Vi ser rovdrift på både människor och miljö.
Regimerna i dessa länder lämnar ofta även mycket att önska ur demokratisk synvinkel. Så var det även i vår del av världen då industrialismen kom. Den politiska utvecklingen gick hand i hand med den ekonomiska. Politisk mognad kräver ett mått av välstånd som kan höja den allmänna utbildningsnivån. Bättre ekonomi ger utrymme för reformer. Sedan finns det härskande grupper som ytterst ogärna släpper sin makt över pengar och politik. Det gäller i alla samhällen.
Det är lätt att delvis förstå kritiken mot globaliseringen. Den gör att varuproducerande industrier i väst slås ut och att tjänster flyttas till länder med billig men välutbildad arbetskraft. I en värld där gränser på allt fler sätt suddas ut kan kapitalet flyta fritt. Man finner att väst har för höga löner och krav på miljön, både innanför fabrikens väggar och utanför. Då flyttar kapitalet och jobben. Det kan slå hårt, framförallt på regional och lokal nivå och skapa fattigdom. Omställningen kan bli smärtsam för samhället totalt och för individen.
Omsorgen om den egna plånbok styr i de flesta fall handen vid valet i hyllan.
Utvecklingen sätter sålunda vår egen moral och vårt eget samvete på hårda prov. Därför att det är vi som enskilda individer som gör valet. I hyllan på Bauhaus där vi kan välja mellan en tysk borrmaskin och en kinesisk, som kostar hälften. I mataffären där vi har att välja mellan mat producerad av svenska bönder med högre omsorg om djur och mat som kommer från lågprisländer. Det är där avgörandet sker. Inte i en diskussion då vi försäkrar att vi minsann är goda människor med jättefin moral och därför alltid köper ”rätt” varor även om de är dyrare. Omsorgen om den egna plånboken styr i de flesta fall handen vid valet i hyllan.
Finns det då en väg tillbaka? Till den så kallade gamla goda tiden då u-hjälp var enkel, som på 60- och 70-talen? Då pumpades en del pengar ut via statliga kranar som från Sida. Träffsäkerheten i bidragen var kanske inte alltid den bästa, men det är nästan omöjligt att få allt att nå rätt. Korruption och andra ekonomiska oegentligheter finns i alla samhällen. Frågan är om pengarna verkligen lyfte länderna ur armod.
För den enskilde handlade u-hjälpen om att knöla ner någon tia eller två i insamlingsbössor: FNL, Chile, Sydafrika, Amnesty. Det kunde vi göra på lördagens förmiddag på väg till bolaget för att köpa en eller två flaskor rödtjut eller en kvarting vodka. Kanske lade vi också barnens urvuxna jeans och de egna brallorna, som plötsligt blivit för trånga i midjan, i en insamlingscontainer. Vi kände oss solidariska och duktiga. Men hjälpte det nationerna vi då kallade u-länder? Förmodligen marginellt.
Förr användes tredje världen uteslutande som leverantör av råvaror. Rika världen förädlade dem till dyra produkter. Nu tar tredje världen över även förädlingen. Vi säger att vi istället slår över till tjänsteproduktion. Men skiftet är inte utan problem. Dels för att även tjänster kan flyttas till lågprisländer, som i IT-industrin. Support och programutveckling kan med dagens kommunikationer bedrivas var som helst i världen. Dels för att behovet av tjänster är begränsat. Världen klarar sig dåligt utan jordbrukare, gruvarbetare och bilbyggare. Men ganska bra utan organisationskonsulter, influencers och nagelskulptriser.
Det är i förlängningen av detta som vi tvingas inse att globaliseringen är den ultimata u-hjälpen. Fast egentligen är det ju ingen hjälp, då ordet antyder att vi av snällhet bidrar lite, som genom en hundring i en sparbössa. Utan en omfördelning av resurser. Det är det den fattiga delen av världen vill ha. Ekonomisk utveckling på egna villkor. Inte allmosor. Så en omfördelning kommer betyda mer än att minska på vårt överflöd. Utan att ge upp något, och det kommer påverka vår vardag negativt. Då är det inte lika kul längre.
Jakten på billiga varor och tjänster producerade i billigare delar av världen och andra kulturer blir därmed en paradox för vår egen ekonomi. För i kampen att ha råd med vår livsstil ger vi på sikt upp en del av vår egen produktion och därmed det fundament som skapar vårt välstånd och vår livsstil. För billiga prylar vill vi ha. Slutsatsen blir att så stor del av den av kakan som vi hittills roffat åt oss, kommer vi aldrig få i framtiden. Bara att vänja sig.
lars.thulin@opulens.se
