PACIFISM. “Om en fredsbevarande styrka saknar militär makt, vad händer då? Srebrenica 1995 händer. En svagt beväpnad holländsk FN-styrka vädjade förtvivlat om flygunderstöd från FN och Nato när de förstod att den bosnisk-serbiska arméns vilja till etnisk rensning”, skriver Lars Thulin.
Ryska övergreppet på Ukraina engagerar. Många anser sig ha lösningar. En del realistiska, en del fantasifulla, en del verklighetsfrämmande.
En teori som framförts, bland annat av Pierre Schori i Dagens Nyheter är att om Sverige bara är snälla och inte kräver hjälp från någon går det bra för oss. Lite hårdraget uttryckt säger han: kan världen inte bara bestämma sig för att aldrig mer slåss?
Enkelt och effektivt. Så många liv skulle sparas och även miljarder dollar/rubel/euro/yuan.
Varför gör vi inte det? Låt oss titta på vad en pacifist är. En googling ger mängder av svar. En som ofta återkommer är: ”En pacifist förkastar all form av krigföring och anser att det inte går att hitta några som helt moraliska skäl till att motivera att tillgripa vapen.”
Lättbegripligt och underbart. Men tankegången kolliderar med den främsta driften hos organismer, från myror till människor. Viljan att överleva. Är vi allvarligt hotade, eller tror oss vara det, är vi beredda att göra vad som helst för att få solen gå upp även nästa dag. Som enskilda personer, som grupp. Det gällde för 200 000 år sedan på savannen i Östafrika och gäller tills vårt släkte dör ut. Det börjar i sandlådan, där den som ännu inte lärt sig gå, dänger en plastspade i huvudet på den som försöker sno hinken.
Problemet med renodlad pacifism är att den bara fungerar om alla är pacifister. Om inte, riskerar pacifister att råka illa ut. För när de vänt andra kinden till, som Bibeln vill vi ska göra, vad gör de då? När båda kinderna är sönderslagna? Vänder de sina barns kinder till?
Kunde jag beundra och stötta ett folk som med vapen framgångsrikt stred mot USA? Men samtidigt hävda att militärt våld alltid är fel?
Vilken är min slutsats? Fördubbla världens försvarsanslag och älska atombomber? Nej. Jag är inte militär och har inga aktier i vapenindustrin. Jag mår illa när jag ser boxning på teve. Sista gången jag var i slagsmål var jag nio år. Det blev stryk, jag grät och sprang hem till mamma. Jag hade vånda innan jag 1974 valde att göra värnplikt. Avgörande var att jag på min jeansjacka med stolthet bar FNL-märket. Kunde jag beundra och stötta ett folk som med vapen framgångsrikt stred mot USA? Men samtidigt hävda att militärt våld alltid är fel? Mitt svar blev logiskt: nej.
Min teori är att vi måste kämpa för en pacifistisk värld, göra allt för att undvika väpnade konflikter. Nedrustning är det ultimata målet. Finns inga vapen kan vi inte slåss. Men vägen dit innehåller farliga paradoxer och fallgropar.
En är att militär och vapen alltid hetsar till krig. Verkligheten pekar idag på motsatsen. Varför invaderade Putin Ukraina? För att han trodde han skulle lyckas. Varför invaderade han inte ett närliggande Nato-land? För att de har överlägsen militär kraft och ett anfall mot dem kunde utlöst ett världskrig. Ingen kan med intellektuell heder i behåll säga något annat.
Om en fredsbevarande styrka saknar militär makt, vad händer då? Srebrenica 1995 händer. En svagt beväpnad holländsk FN-styrka vädjade förtvivlat om flygunderstöd från FN och Nato när de förstod vad den bosnisk-serbiska arméns vilja till etnisk rensning. FN ville inte provocera. Inga flyg kom. Därför slaktades 8 372 muslimska pojkar och män under elva dagar som boskap på sina egna åkrar. Medan FN vände andra kinden till.
Kärnvapen anses som krigshetsande. De måste bort. Självklart, då ett användande kan innebära domedagen. Game over. Albert Einstein uttryckte det bra. Han sade att fjärde världskriget utkämpas med käppar och sten. Om ens det.
Vetskapen om domedagsvapnet är fredsbevarande, det är paradoxen. Andra världskriget började 21 år efter det första. 77 år gått sedan andra världskriget. Ett tredje har inte brutit ut. Vad kan det bero på? En orsak är kärnvapen. Utplåning lockar ingen.
Det går att klara sig utan väpnade styrkor. Det hörs ibland. Då brukar Costa Rica utan krigsmakt tas upp. Därför antas inte heller Sveriges försvar behövas. Liknelsen haltar. Costa Rica har fem miljoner invånare, ligger i ett hörn av Mellanamerika som i dagens geopolitiska situation saknar betydelse. Ekonomin bygger till stor del på turism och bananer. Skillnaden mot Sverige är himmelsvid. Och världens mest neutrala land, Schweiz, har en krigsmakt.
Ett vanligt argument är att allt beror på en profithungrig vapenindustri. I elva fall av tio pekas då USA ut. Analysen är till viss del riktig. Värdet av omfattande vapenkontrakt är ofattbart stora. Men vad kom först, hönan eller ägget? Om ingen har behov av att kriga behöver ingen köpa vapen. Dessutom – vapensmedjor med lönsam export finns även utanför Nordamerika. Inget handeldvapen har dödat så många som ryska AK-47.
Bilden är komplex. Inga enkla lösningar finns, ingen quick-fix. Kanske är det är först när vi till fullo erkänner att vi alltid kommer slåss om vi hotas, som vi på allvar kan plocka bort det som får oss att kriga. Därifrån kan vi bygga vidare. Inte tro på modellen att vi kan väl lova att vara snälla mot varandra och aldrig slåss. Internationella domstolar, FN och bindande avtal är mödosamma vägar vi måste vi fortsätta med.
En tes är att bästa sättet att slippa att använda sitt försvar är att ha ett som är bra. Europa våren 2022 motsäger inte det.
lars.thulin@opulens.se
