HÅGKOMSTER. I kväll börjar Fotbolls-EM på allvar för Sverige som spelar sin första match i mästerskapet, mot Spanien. Erik Cardelús minns sommaren 1994 och dyker ned i nostalgins väsen.
Det är länge sedan nu. Den där varma episka sommaren 1994. Sommaren som förenade en ovanlig meteorologisk värme med en ovanlig samhällsgemenskapens värme. Sommaren då ett gäng grovarbetande blågula fotbollsspelare, svältfödda på landslagsframgångar, åkte till USA med blygsamma förväntningar, men med inställning att göra sitt bästa och mer därtill.
En knagglig start, med ett mediokert 2-2-kryss mot Kamerun, följdes av en episk vinst mot Ryssland på självaste midsommarafton. Gruppspelet slutfördes med ett hårt tillkämpat kryss mot Brasilien några dagar senare. Något stort var på gång, en varm framgångsvåg som sedan ledde ända fram till en jublande bronsmedalj för de blågula hjältarna, en bragd som firades i storstilat i Rålambshovsparken vid hemkomsten.
Minns du? Eller minns du för att någon annan minns åt dig? Tillsammans rör vi oss i de kollektiva minnenas rum. För nog vet de flesta av oss att det var ett alldeles speciellt landslag, ett välfungerande kollektiv, fullspäckat med färgstarka karaktärsspelare: en Ravelli, en Schwartz, en Dahlin, en Ingesson, en Andersson, en Thern, en Brolin, en Kåmark, en Larsson… Folkhemsfotboll med svängrum för individuell briljans.
Själv var jag ung och stod mitt i tidens flöde, långt innan åren staplades och stelnade i nostalgi. Tillsammans med några andra fotbollsälskande kompisar hade jag förvandlat mina bortresta föräldrars lägenhet till en fotbollsstudio. Där satt vi hopträngda framför en dåtida tjock-tv. Där jublade och kramades vi, i ohämmad homosocialitet och bromance, en maskulin gemenskap som nutidens och framtidens normkritiska genusvetare, samtidshistoriker och antropologer kan förvandla till mängder av tuggiga forskningsartiklar, träligheter som presenteras på seminarier och symposier runt om i världen. Texter och tal med det ”sensationellt” normkritiska budskapet att män emellanåt gillar att umgås med andra män, precis som kvinnor emellanåt gillar att umgås med andra kvinnor. Detta utan den minsta tillstymmelse till att aktivt exkludera, håna eller trycka ner den part som inte befinner sig i detta rum.
Istället kunde vi fortsätta att gräva guld i TV-soffan på Södermalm den där sommaren.
Men återigen till minnena. En av dåtidens fotbollsfränder hamnade i sådan euforisk extas över ett formidabelt argentinskt mål att han hoppade rakt upp och dunkade sitt huvud i en lågt hängande kristallkrona och dess järnfundament. Pang! Smällen var så skarp att han segnade handlöst ner och vi alla trodde att fotbollsstudions ystert homosociala dagar för alltid var över. Skräckslaget föreställde vi oss en ilande ambulanstransport till det närliggande Södersjukhuset, följt av en orolig väntan på ett trist besked. Skam och skuld, en uppsluppen afton förvandlad till ett livets bittra före-och-efter-moment. Fotbollsyrans bittra eftersmak.
Inget av detta hände; istället kunde vi fortsätta att gräva guld i tv-soffan på Södermalm den där sommaren. Att den huvudskadade soffspelaren mirakulöst tillfrisknade, brukar jag tänka på vid läsning av hans strida ström av kulturartiklar i landets ledande dagstidning. Om han själv någonsin tänker på kristallkronan som hade kunnat spräcka hans skalle, vet jag inte. Kristallkronan samlar i alla fall damm i ett källarförråd sedan länge.
Varför återberätta denna träliga och tröttsamma historia? Varför berätta om denna sommar framför andra somrar? Frågorna har speglats i ögonen på många lyssnare genom åren. Skulle jag ge ett rakt svar blir det nostalgi. Nostalgi, den bitterljuva känsla som vi så ofta förlorar oss i, oklart varför. För vad är egentligen nyttan med nostalgin?
Nostalgin gör oss tankspridda, passiva och ineffektiva. Stundom även gråtmilda och socialt påfrestande, speciellt i kombination med alkohol. Varför förlorar vi oss i nostalgi? Frågan är speciellt aktuell idag, då den vetenskapliga blicken på människan blivit allt mer biologistisk och vårt beteende ofta kopplas till dammet på savannen.
Så vad har nostalgin egentligen för evolutionär nytta? Med nostalgin förlorar vi ju oss i bitterljuvt och ineffektivt dagdrömmeri, på dåtidens dammiga savann liksom i dagens digitaliserade globalsamhälle. Som nostalgiker blir vi lätt offer för gårdagens sabeltandade tigrar eller dagens gängkriminella killar. Vi kan också bli påkörda av bussar och medelålders lycraklädda cyklister, vi tråkar ut våra barn och åderlåter hushållskassan då vår partner tvingar oss till familjeterapeuten. För nostalgin är granne med självupptagenheten.
Nostalgi är inte heller någon egenskap som vi lite lagom småskrytigt kan berätta om för rekryteraren på anställningsintervjun… ”Beskriv vad är du riktigt bra på… Ähuum, jag är riktigt bra på nostalgi, att dagdrömma och prata om gamla saker i det förflutna…” Nostalgin långtidsparkerar oss i passivitetens, ineffektivitetens och tankspriddhetens rike.
Att fotbollssommaren-94 blivit en nostalgins välbesökta eldorado, råder det ingen tvekan om. Otaliga böcker och filmer har redan gjorts med denna ljuva sommar som förgrund och bakgrund. Otaliga mediespex och tv-soffor har befolkats av bronshjältarna från 1994. Ravelli, Kenneth Andersson, Brolin, Kåmark, Henke och Dahlin… Showiga målgester och 90-talsfrisyrer, lyckliga fotbollskillar som studsdansar omkring på scenen i Rålambshovsparken.
Till och med P1:s seriösa samhällsmagasin God morgon världen laddar ett långt reportage med 94-nostalgi. Varför? Kanske för att nostalgins bästa hjälpryttare är tiden. Tiden som får oss att ersätta det förbrukade livet med den nostalgiska förvissningen om att det minsann var värt det. Att vårt enda liv faktiskt är riktigt förunderligt och fint. Att tiden och tillvaron inte varit förgäves. Och att denna känsla delas av andra.
En författare som beskyllts för att vara både bromantiker och nostalgiker är Karl Ove Knausgård. Litterärt hyllad å ena sidan, å andra sidan har det fnysts en del åt hans besvärliga beskrivningar av livet som man. Som förment kulturman, utan genusvetenskaplig godkänd-stämpel. I hans mest omtalade och kontroversiella roman Ut ur världen finns båda ingredienserna med: en besvärlig och föga behaglig manlig blick på världen (utan ursäkter) samt en massa nostalgi därtill. Här finns också en betraktelse över nostalgins väsen:
”Även de plågsammaste minnen blir det förr eller senare något som är skönt med, alltid finns det någonting tankarna kan kela med. Nostalgin är skamlös. Inte vad du gjorde eller vad andra gjorde mot dig, inte hur du hade det, men att du var där. I en annan värld.”
Det blir en lagom lydnadsövning för en generation som ofta anses vara söndercurlad.
Skamlöst, ja. Att en gång vara i en annan värld och sedan ständigt kela med denna värld; det vittnar inte bara om upprepningstvång och dålig fantasi, det kan också vara plågsamt för omgivningen. Här borde nog framtidens alla 94-bronslagsreportage förses med små diskreta trigger-varningar. Om inte för dagens ungdom, så för gårdagens ungdom som lätt förlorar sig i denna nostalgi och glömmer att laga middagsmat, byta underkläder, hämta och skjutsa, klippa gräsmattan eller ta en löprunda.
Att dagens unga fotbollsälskare så ofta tvingas genomleva/genomlida dessa nostalgiska haranger om 1994-lagets bravader kanske ändå kan ha sina syften. Det blir en lagom lydnadsövning för en generation som ofta anses vara söndercurlad och omärkt av pliktens predikament. Lyssna nu på nostalgin i fem minuter utan att titta i mobilen.
Dessutom kan 1994-lagets bravader fylla behovet av sedelärande berättelser som varje generation drabbas av, inte minst nu med ett sönderfallet folkhem som lämnat en ordentlig ödetomt att bygga nytt och bosätta. Att gårdagens Brolin och Dahlin har ersatts av andra mer aktuella namn för dagens unga, spelar inte så stor roll. Tvärtom. Fint är att bollsparkandets ädla konst har fått en breddare yta, där en Aslani och en Isak, en Forsberg och en Blackstenius samsas och samverkar i vår publika kärlek till sporten.
Namn som namn, år som år, förenade i tidens töcken. Det finns något tidlöst i bragden, dygden och hjältemodet. Något tidlöst i att vara tillsammans och skapa minnesvärda ögonblick som bygger morgondagens nostalgi. Något tidlöst i att, år efter år, känna sig upprymd över att se elva mot elva spelare springa runt och sparka på en boll ute på ett grönt fält. Att njuta av allt detta oavsett om denna fotbollssommar blir lika episk som någon annan solig fotbollssommar.
info@opulens.se
