SAMHÄLLE. “Alltför sent förstod vi kraften i den centrifug som skilde de ”värdefulla” från de ”värdelösa”.” Så beskriver Stellan Lindqvist hur populismen fick en grogrund i vår tid.
Cuius regio eius religio. Makten bestämmer vilken Gud undersåtarna skall tillbedja. Principen stadfästes 1555 i Augsburg med syftet att förhindra ytterligare och långvariga krig mellan protestanter och katoliker. Få saker är nämligen lika kraftfulla som en disciplinerande tro.
För oss i vår tid var det den amerikanske ekonomen Francis Fukuyama som förklarade vilken Gud undersåtarna skulle tillbedja. Kriget mellan höger och vänster var avslutat sa han, människornas våldsamma historia hade nu dockat in på slutstation, en part hade slutgiltigt och eftertryckligt vunnit: den västerländska marknadsstyrda demokratin. Vilket betydde: verkligheten hade vunnit. Och med den sanningen.
”Den enda vägens politik” var här och med den dess överstepräster: nationalekonomerna, de perspektivvända politikerna, otaliga influencers på otaliga think-tanks. Budskapet var enkelt, tydligt och kärvt, som uttalat av en högre makt. Katekesen fylldes snabbt med den sanna lärans påbud: avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar, marknadsanpassningar, public management, kund istället för medborgare.
Sanningen i den nya läran förklarades med att den stod på stabil vetenskaplig grund, och därför var belägen utanför och bortom folkliga nyckfullheter. En sorts vetenskaplig liberalism skulle man kunna säga, lite som ”den vetenskapliga socialismen”, den som Stalin vurmade för. I fjärran efter en spikrak resa, lika spikrak som en spikrak väg i Utahs öken, kunde man ana slutstationen: ett hobbesianskt samhällstillstånd där endast avtalsprincipen och egendomsmakten gällde.
Så brottet, det som alltid kommer efter alla grand ideas, urspårningen. Finanskrisen 2008, spekulationsspiralen som utvecklade sig till en orkan, som ödelade hela landsändar, som gjorde miljontals människor arbetslösa, som satte enskilda länder i bankruttillstånd. Och som, ”vad värre var”, förde bank- och finanssektorn mot avgrundens rand. Räddningspaketen till ”de drabbade”, det vill säga till finans- och banksektorn, fick man brådstörtat fram, liksom åtstramningspaketen till den överkonsumerande allmänheten och den tillika överkonsumerande statsapparaten.
Här, just här, sätts populismens frö i marken, det som senare och rekordsnabbt kom att växa till något inte helt förväntat. Under lång tid hade de därnere, de många, sett de lyckade, de superrika, avlägsna sig, bosätta sig på en annan kontinent. Nu i ett slag rycktes mattan undan, en avgrund öppnade sig. Samhället, gemenskapen, allt det man tagit för givet hade förångats. Borta. Kvar, bundna till en vardag som inte längre finns, var de övergivna, de vilsna, de arbetslösa, de för vinden skingrade – alla med en förtärande känsla av skam, eftersom, enligt den sanna läran, allt är deras eget fel.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det är nu, i avsaknad av stabila samhälleliga institutioner med förmågan att dämpa, moderera och komplicera och med den gränslösa tillgången till digitala ekokammare, som utvecklingen växlar in på ett ödesdigert spår. Man sjunker mot den botten där fast mark finns, där man är någon, där ära, identitet och värdighet betyder någonting. Jag är svensk, jag är amerikan, jag är ungrare, jag är polack! Om jag inte är någonting i övrigt så är jag i varje fall detta!
Ingen ideologi, när det är kris, har samma lockelse och förförelsekraft som nationalismen. Ifrån detta ställe, den nationella tillhörigheten, kan man med full kraft och med ”värdigheten” i behåll, rikta sitt hat, sin vrede, sin frustration mot dem man tror hotar. I brist på framtid vill man tillbaka: till hemmet, till folkhemmet, till gemenskapen, till det som en gång var, till det ställe man tycker sig känna till och igen. En utopi fast baklänges. Ingen hotfull yttervärld, inga främlingar, ett ställe där allt går sin gilla gång. Som vid en korvkiosk i Mellerud på femtiotalet.
Så snabbt kom globaliseringen att ingen förstod dess långsiktiga konsekvenser. En ny värld och alla förfördes. Och så, nästan i skymundan, skildes makten från politiken och territoriet, kapitalet flöt fritt medan arbetet var bundet till jorden, robotar och automation ersatte mänskligt arbete. Alltför sent förstod vi kraften i den centrifug som skilde de ”värdefulla” från de ”värdelösa”.
Få tror längre att kommande generationer kommer att få det ”bättre”, inte heller att traditionell politik skall lyckas få bukt med vår livsstils excesser. ”We spend money we don’t have, on things we don’t need to create impressions that won’t last on people we don’t care about”.
Nattetid vandrar själen ensam.
Men förstås, som Lars Gustafsson sa: vi börjar om igen, vi ger oss inte!
info@opulens.se
