BLM. “I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig”, skriver Daniel S Ogalde.
En ensam kvinna ute i en park, en storväxt man närmar sig. Hon är rädd. Ska han råna henne? Ska han våldta henne? Ska han mörda henne? Så skulle historien ha kunnat sluta. För när Amy Cooper, en vit kvinna, ringer polisen om en ”hotfull afroamerikansk man” är hon väl medveten om vad det innebär. De som någorlunda följt debatten kring rasism vet att detta i en sådan kontext är en potentiell dödsdom. Detta är även den oskyldiga Chris Cooper, den svarta man som bad Amy Cooper koppla sin hund, medveten om och kanske är det just därför han väljer att spela in allt på sin mobil. Bara för att vara på den säkra sidan.
I över ett decennium har ”Karen” varit ett skämtsamt meme på nätet. Den vita flerbarnsmamman som med sin ikoniska frisyr och ett pekfinger i luften ber om att få tala med din chef är en karikatyr över den privilegierade medelklasskvinnan. Hon som vet det mesta och det bästa och ska bli lyssnad på. Hon som kan få dig tystad, sparkad och arresterad eller i värsta fall dödad. Som förkroppsligandet av den perfekta skärningspunkten mellan kön, klass och etnicitet torde ”Karen” vara identitetspolitikens, tillika feministernas värsta mardröm. För det finns en seglivad uppfattning om att de som upplevt förtryck inte kan eller skulle utöva den. Längre från sanningen kan man inte komma. Där en kvinna som Amy Cooper kan svinga sitt uppenbara offerskap som ett baseballträ genom att ringa polisen om en oskyldig svart man som Christian Cooper, och samtidigt åtnjuta ett vitt privilegium. Ett supervapen som fortsätter att ta livet av rasifierade män.
En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.
I USA lynchades runt 3 500 afrikanamerikaner mellan 1882 och 1962 enligt Tuskegee Institute. Majoriteten av offren för dessa lynchningar, där ibland upp till tusen personer förde bort, misshandlade och avrättade personer, var svarta män. Även andra rasifierade såsom latinamerikaner var överrepresenterade i statistiken samtidigt som mörkertalet misstänks än större. En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.
Den 21 maj 1920, i efterkrigstidens Sverige, mottog regeringen en protestskrivelse från svenska kvinnoorganisationer med drygt 50 000 namn med kravet att germanska och ariska kvinnor skulle fredas från de icke-vita soldaterna som intagit Tyskland efter första världskriget. Särskilt de svarta soldaterna från de franska kolonierna betraktades som ett sexuellt rashot mot de vita tyska kvinnornas heder och i förlängningen mot den vita rasen. Enligt ett flertal attitydundersökningar motsatte sig en stor del av svenska kvinnor invandring och så kallad rasblandning fram till 70- och 80-talen.
I mars 2018 publicerade Ordfront en artikel med rubriken ”Unga asylsökande vittnar om sexuella övergrepp” där bland andra Hassan berättade om hur han som 17-åring bjöds på alkohol för att därefter utnyttjas sexuellt av en äldre vit kvinna. När detta väl uppdagades lades skulden på honom för att ha konsumerat alkohol som minderårig. ”De är inte som vi, de har en annan kultur än oss, de ser inte på kvinnor på samma vis som vi”, säger den svenska kvinna som var ansvarig chef på flyktingboendet. Ponera nu att Hassan varit svenska Sara och förövaren svarte Amir.
Stöd Opulens - Prenumerera!
För likt fallet med Amy Cooper uppstår problemen när motsättningar smyger sig in i dessa skärningspunkter. När Amy blir ombedd av en svart man att koppla hunden eller när Hassan som ensamkommande pojke utnyttjas sexuellt av en svensk vit kvinna. I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig. När så rätten till mina egna tankar, egna åsikter och egna handlingar villkoras har vi redan börjat glida nerför den sluttande backe som slutar i begränsade möjligheter, begränsade rättigheter och begränsad frihet. Det som i USA resulterat i 2 346 rasifierade människors död i samband med polisingripanden, sedan 2015.
På något sätt föredrar jag den uppenbara rasismen. Den som i form av ett gäng skinnskallar på Stockholms centralstation spottade på mig som nioåring. Den som med orden ”jävla svartskalle!” gasade upp bredvid mig för att kasta en ölburk. Den som fick polisen att stoppa mig från att gå till jobbet tills min svenska vita chef kom och hämtade mig. Allt medan blonda, ja till och med brunhåriga, tycktes passera obehindrat. Det är åtminstone ett hat jag kan se, ett jag känner igen och inte minst ett jag kan bekämpa med eller utan mobil.
info@opulens.se
