Demokrati är inget för fegisar

DEMOKRATI. Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press är delar i en sorts avtal som ständigt måste förnyas, skriver Stellan Lindqvist.

Det är lätt, och förstås helt rätt, att reagera med förskräckelse och vrede över SD:s trollfabriker, deras lögner. Oetiskt, ett brott mot Tidöavtalet, vi som trodde! Trodde vad då? Att SD inte var ett halvfascistiskt parti, många kriterier kan ju prickas in.

Knutsson, Marmorstein, Ramberg, Melin. Mycket blev spel, tjafs. Talarstolar, upprörda ord. Bra förstås. Men vad säger det om det som sker under ytan?

Om vilka vi blivit? Vilket vårt ansvar är, medborgarnas?

Många tycker det är jobbigt med oenighet, jobbigt att diskutera, jobbigt att möta motargument, men vi glömmer då att de civiliserade ”bråken” – lyssna, lära, ha mod att stå på sig, är något av demokratins fundament. Att de är civiliserande. Varje dag pågår denna lågvarviga demokrati, runt middagsbord, på arbetsplatser, på krogen, på gatan, varje gång du möter en främling och ler. Varje gång du inte säger emot när du borde, när du kunde, är därför ett litet nederlag.: ”Det är inte de ondas brutalitet som är det stora problemet, det är de godas tystnad” (Martin Luther King).
Nej, demokratin är inget för fegisar.

Den politiska demokratins utgångspunkt är krass: oenighet är människolivets lott, går inte att undvika. Vilket låter tråkigt, men är ofrånkomligt sant. Uppgiften således: finna en ordning som på ett fredligt och accepterat sätt kan hantera en ständig och kontinuerlig oenighet. Lösningen känner vi alla: allmänna, öppna och fria val, majoritetsbeslut, accepterade och fredliga maktväxlingar. Ett intrikat kanalverk byggdes för att hindra översvämningar, för att skydda det mest centrala av alla värden: friheten. I vårt land är denna lösning cirka hundra år gammal.

Vi vet att också enigheten kan vara lockande, drömmen om lejonen och lammen som fredligt kamperar samman på gröna ängar. Inget tjafs, ingen oenighet, inga långbänkar, inte de väldiga kraven på det egna ansvaret. Socialpsykologen Erich Fromm beskrev detta det förföriska i det klassiska arbetet Flykten från friheten (1941) – tyskt trettiotal, med öppna ögon valde folket en ”stark ledare”, friheten utväxlad mot trygghet (mycket illusorisk skulle det visa sig).

Det är lätt att få för sig att de demokratiska samhällena bara rullar på. Hjulspåren uppkörda, är vi inte alla överens, en gång demokrati så är vi vaccinerade. Men vi glömmer då något fundamentalt: samhällen finns egentligen inte, det vill säga inte konkret. Inte som en byggnad, ett träd. Samhällen finns i våra huvuden, i våra medvetanden. Bara där. De finns i sammanhangen vi ser, de finns i de gemensamma föreställningar vi delar med alla andra i landet Sverige. Och det är dessa föreställningar, hur de fortlever och omskapas, som skapar stabilitet. Utan dessa är Riksdagshuset blott en väldig stenkonstruktion (i diktaturer kan man beskåda dessa stenkolosser). Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press osv – allt är delar i ett gemensamt och upplevt sammanhang, allt är delar i en sorts avtal, ett avtal som ständigt förändras. Som ständigt måste förnyas.

Men avtal kan lösas upp. Grunden heter tillit. Efter ett handslag förväntar vi oss inte en kniv i ryggen, inte heller att någon efter avtalets ingående förtalar oss. Löses tilliten upp, löses också avtalet upp.

Under tjugo års tid, under sjuttiotalet, studerade statsvetaren Robert Putnam och hans kollegor demokratiprocesser i Italien. Frågan de ställde sig var denna: varför fungerar demokratin så mycket bättre i norra Italien än i södra? Svaret de fann – publicerat i klassikerarbetet Making Democracy work, 1993 – var detta: i norra Italien var den sociala tilliten hög, i södra låg. I norra Italien fick man inte en kniv i ryggen, i södra fick man det.

Det man i norr skapade kallade Robert Putnam socialt kapital. Tack vare detta kapital frodades samhället, välstånd utvecklades. Frågan således: varför var den sociala tilliten hög i norr och svag i söder? En variabel visade sig fungera, inga andra.

I norra Italien var man aktiv i sångkörer, företagsföreningar, båtklubbar, pensionärsföreningar, scoutklubbar, ornitologsällskap, hem- och skolaföreningar. Alltså – där det fanns ett starkt civilsamhälle, en stark känsla av medborgarskap var demokratin stark. Hjälper jag någon idag så får jag hjälp av någon annan imorgon – transaktionskostnaderna minskar, det vill säga tidskostnaderna för avtal, kontroll och sanktioner.

I söder fanns inte mycket av horisontella relationer. Här var familjen det viktigaste, misstron var stor, misstron mot jämlikhet, misstron mot alla slags kompromisser. Förhållandet till politiker var inte principiellt utan personligt, mellan styrande och styrda rådde ett beskyddar-klientförhållande.

En process liknande den i norra Italien beskriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i klassikern Den skötsamme arbetaren, 1988, en studie av arbetarkulturen under tidigt nittonhundratal. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar, diskutera, övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen. Återigen: en fungerande demokrati kräver ett levande civilsamhälle och ett aktivt medborgarskap.

Vad hotar detta idag? I analogi med resonemanget ovan: det beror på i vilken grad vi ser på samhället som en serviceinrättning (what’s in it for me?) och i vilken grad vi ser på det som ett gemensamt ansvar. Medborgare eller individ? Det lär knappast kräva en Einstein, eller omfattande studier, för att se att den omfattande kommersialiseringen och marknadiseringen av samhället lett till att vi blivit alltmer individ och kund och allt mindre medborgare.

Ett litet exempel. För väljare som inte orkar eller vill orientera sig på djupet finns sedan ett antal år valkompasser, det vill säga ett sorts smörgåsbord: vill du ha ägg-och-sillmacka, vill du mycket låg eller ingen immigration plussat med mycket stark lag-och-ordning, ja då är SD ditt parti. Ingenting blir synligt av det underjordiska ideologiska mycelet. Som finns där, som alltid finns där. Människorsyn, samhällssyn, historiesyn. Demokratin som ett neutralt räkneverk som i ena änden filtrerar och sorterar åsikter och i den andra producerar politisk handling. Ajöss medborgare.

Demokrati är inget för fegisar! Det finns en morgondag.