DEMOKRATI. “Hur för vi kampen på ett progressivt och strategiskt hållbart sätt utan att bara släcka bränder när det går illa och hoppas på det bästa? Historien pekar på den utomparlamentariska organiseringen.” Haris Agic pekar ut fyra steg för att stärka den av extremhögern idag hotade demokratin.
I skuggan av högernationalismens frammarsch i Europa, som också återspeglas i de antidemokratiska krafternas infiltrering av den parlamentariska demokratin i många europeiska länder inklusive Sverige, behöver fokus på utomparlamentarisk demokratisk kamp lyftas högre upp på samtalsagendan.
Demokrati kan te sig som någonting relativt stabilt. Som en fyr med fundamentet i antiken men strålkastarljuset riktat mot framtiden. Ett löfte om en rättvis maktfördelning där alla människor är lika värda och där framsteg ligger i sakens natur. Och så hade det kanske kunnat vara om det inte var för demokratins grundläggande premiss: den är öppen för alla.
Demokratins öppenhet är dess främsta superkraft. Men också dess kryptonit. Den bygger på en humanistisk människosyn och en övertygelse om att detta i slutändan kommer att speglas i summan av de val som människor gör. Därför måste den alltid vara förbehållslöst öppen för människornas vilja. Inga varningssystem. Inga lampor som blinkar rött. Men demokratins största hot kommer inte utifrån. Dess Akilleshäl är dess svaghet inför sin egen kraft.
Likt en Ouroboros lurpassar demokratin på sig själv med en latent traktan att förtära sig själv. För det är fullt möjligt att demokratiskt avskaffa demokratin. Åtskilliga exempel på när demokratiska länder omvandlas till elektorala autokratier eller renodlade diktaturer vittnar om det. Globala och lokala händelser skapar plötsliga tvära ideologiska vindar. Kappor vänds åt oanade håll. Begrepp ges nya innebörder. Värdegrunder omdefinieras. Världsbilder förskjuts. Och vips så har det demokratiska löftet om frihet och rättvisa blivit ett direkt hot. Frågan är kanske inte om en demokrati kommer att försöka göra slut på sig själv utan snarare när. Och då handlar allt om den är rustad för att stå pall och övervinna sina egna destruktiva tendenser eller inte.
Här ett förslag på fyra steg som kan hjälpa oss hamna på rätt köl.
Snarare än statisk eller färdig är demokratin under konstant hot och förhandling. Alltid nära damoklessvärdets vassa egg. Därför måste demokratin oavbrutet återerövras och utvecklas. Den amerikanska historikern och medborgarrättsaktivisten Angela Davis skrev att frihet är en ständig kamp. Demokrati är också en ständig kamp. Och dess utveckling är ingen naturlag utan är snarare ett resultat av denna kamp.
Men hur gör vi? Hur för vi denna kamp på ett progressivt och strategiskt hållbart sätt utan att bara släcka bränder när det går illa och hoppas på det bästa? Historien pekar på den utomparlamentariska organiseringen som utmanar invanda föreställningar och bryter ny mark som en kraftfull förändringskatalysator. Här ett förslag på fyra steg som kan hjälpa oss hamna på rätt köl.
Det första steget: Våga prata om demokratins svagheter. Vi hamnar alltför ofta alltför lätt i en skön självbekräftande lovsång om hur bra demokratin är. Men för att kunna bygga upp den resiliens som krävs för att kampen för demokratin ska kunna uppbåda all sin positiva förändringspotential behöver vi ha större självinsikt och mer självdistans. Demokratins utveckling är avhängig vår vilja att agera. Den sker inte av sig själv.
Vi behöver skapa utrymme för och stimulera ett nyanserat progressivt samtal om demokratin. Att prata om demokratins styrkor kan hjälpa oss bli mer varse om hur viktig den är. Men vi måste också prata om demokratins sårbarhet och tillsammans fundera kring hur demokratin kan göras mer hållbar och mindre sårbar.
Det andra steget: Folkrörelsernas betydelse – makten att organisera sig. Vi litar alltför mycket på vårt förnuft. Men människan är ett impulsivt flockdjur. Låt mig illustrera detta med tre talande exempel: klimathotet, rasismen och individualismen.
Vi antar ofta att klimatkampen kommer att öka bara genom att vi sprider kunskap om klimathotet och räknar med att människor kommer att ta sitt förnuft till fånga och ändra sina beteendemönster. Och ändå tycks sådant som skattelättnader och främlingsfientlighet alltjämt hamna överst på den politiska prioritetslistan. Maktstrukturernas furstar är alldeles för upptagna med sin oupphörliga kamp att få sitta kvar på tronen och fortsatt avnjuta alla de privilegierna som detta medför för att kunna se eller bry sig om klimathotet. Maktstrukturernas underkuvade, å andra sidan, är för upptagna med att hantera förtrycket de lever under.
Vi antar också ofta att rasismen avdunstar bara för att vi lyckats avskaffa dess rättsliga apparat och skriver in begrepp som ”inkludering” och ”delaktighet” i visioner, uppdragsplaner och policys. Men rasismen lever kvar i ett system som är långt mer vidsträckt och långt mer omfattande än det juridiska systemet och tjusiga formuleringar i diverse styrdokument.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Vi antar ofta att framgång och välstånd är sammankopplade med individuell prestation samtidigt som den välfärd som möjliggör våra framgångar historiskt sett alltid byggt till mångt och mycket på våra folkrörelser och den kollektiva organiseringen och dess viktiga roll som politisk resurs och hur den bistår medborgarna i deras intressen.
I samtliga tre exempel kan vi se att alltför stort fokus på individen, dess frihet och förnuft samt vår övertro på några enstaka begränsade reformer tenderar att försvaga den kollektiva kraften och den långsiktiga kampen. För dessa element må vara nödvändiga men de är långt ifrån tillräckliga om målet är långsiktig förändring. Det är först när folkrörelserna börjar utmana invanda föreställningar genom att skapa nya trender som den positiva förändringen möjliggörs på riktigt. Flockbeteendet blir förändringens katalysator.
Martin Luther King sa: ”De som älskar fred måste lära sig att organisera sig lika effektivt som de som älskar krig”. Vi gör klokt i att lära oss av vår egen och andras historia där kollektivets kraft och folkrörelsernas betydelse i kampen mot orättvisor och antidemokratiska krafter har välsignat oss med en rad positiva samhällsförändringar. Återigen spelar civilsamhället – särskilt folkbildningen med sammanslutning, gemenskap och förbund som sin kärna – en viktig roll i denna process där människor strålar samman kring en passion, en delad ambition, en idé eller en fråga.
Sådana utvecklande sociala konstellationer kan ses som drivhus för engagemang och organisering. Det ideella engagemanget möjliggör för människor att komma samman för att skapa den där kollektiva förståelsen som är roten till varje rörelse. Där kan vi fokusera på frågor som vad kan vi göra? Hur kan vi göra det?
Det handlar om att försöka förstå vad kampen betyder för de människor som är engagerade i den. Var och hur börjar kampen? Tar den någonsin slut? Med vilka byggstenar lägger man grunden till en rörelse? Men alla kollektiva handlingar är inte rörelser och alla rörelser lyckas inte skapa nya trender. Så vilka rörelser behöver vi fokusera på och prioritera?
Det tredje steget: Fokus – vilka rörelser behöver prioriteras? Nöden är uppfinningarnas moder. Historiska exempel pekar på att det är de rörelser som är sprungna ur nöd som bär på störst förändringskraft. Arbetarrörelsen växte ur ökade klyftor och den industriella kapitalismens hårda grepp om arbetare och deras livsvillkor. Nykterhetsrörelsen var en räddning för ett land som höll på att supa sig själv till döds. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen växte ur slaveri, rasism och ett flera sekel långt brutalt förtryck av svarta amerikaner. Metoo-rörelsen är sprungen ur patriarkatets systematiska globala förtryck mot kvinnor. Så, sett ur ett samtida svenskt perspektiv måste vi ställa oss frågan vilka segment av vår population är de som är mest utsatta, exkluderade och missgynnade av de rådande maktstrukturerna? Då kommer vi att veta vilka rörelser som behöver prioriteras.
Detta förhållningssätt kallas för intersektionalitet.
Och slutligen, det fjärde steget: Hur skapar vi och länkar samman hållbara, gränsöverskridande och radikala rörelser? Angela Davis framhåller att vi behöver hitta sätta att frigöra oss från det självcentrerade identitetstänkandet om vi vill uppmuntra framåtsträvande människor att se och famna allas strider som sina egna. Ras, etnicitet, klass, kön, sexualitet, funktionsvariation – de är alla sammanlänkade. Detta förhållningssätt kallas för intersektionalitet.
Trots att många har sökt urholka intersektionalitetens betydelse så är det viktigt att komma ihåg att detta begrepp är ett resultat av decennier av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och århundraden av idéhistorisk utveckling. Dess motståndare har i regel varit de som känner att deras överordnade status i någon av dessa maktstrukturer hotas av det intersektionella perspektivet. Samtidigt finns det inget bättre sätt att beskriva den komplexitet som maktstrukturerna utgör. Därför måste intersektionalitet utgöra utgångspunkten i vår organisering om vi ska kunna skapa förändring som håller på sikt.
Det särskilt vackra och kraftfulla med den intersektionella logiken ligger i den ömsesidiga förståelsen att din kamp är min kamp är din kamp är min kamp är… Vi är beroende av att stå på varandras sida – att skapa sanna allianser för att skapa en bred front och på djupet verka för en konkret gynnsam förändring. Tillsammans och gemensamt.
En rättvis och jämlik värld kan inte villkoras. Den kan inte delas upp i mer och mindre prioriterade maktstrukturer. Det vore en ren kontradiktion. Antigen så är världen jämlik och rättvis eller så är den inte det. För att avsluta med ännu ett citat av Martin Luther King: ”Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisa överallt”. Detta torde vara den viktigaste slogan för var och en av oss att ta med oss nu när vi fortsätter vår organisering i kampen för demokratins överlevnad och utveckling.
info@opulens.se
