
DÅDET I ÖREBRO. Lars Thulin anser att debatten om dådet i Örebro har kört fast. I veckans krönika förklarar han varför.
Så har lite av röken kring tragedin på Risbergska i Örebro lagt sig. En del frågor har besvarats, många återstår. Vissa kan vi kanske få svar på framöver. Andra svar, måhända de viktigaste, tog mördaren med sig i döden.
De främsta förlorarna på det som skedde vid lunch i en vanlig stad en helt vanlig vardag i februari, är förstås offren och de anhöriga men även samhället i stort hör till förlorarna. Vårt samhälle har fått trygghet och tillit sprängd i bitar. För vilken gång i ordningen orkar nog ingen räkna ut.
Det offentliga samtalet med utgångspunkt i den tragiska händelsen har också blivit lidande. En omvälvande katastrof som, med ett slitet uttryck skakar samhället i sina grundvalar, borde leda till omorientering, att se samhället på nytt sätt, att gemensamt arbeta för en förbättring, fokusera på det viktiga. Det blev inte riktigt så. My Rohwedder, välskrivande krönikör i Aftonbladet, varnade för denna utveckling något dygn efter händelsen. Hon fick sina farhågor bekräftade omgående. Nämligen att politiska förtecken smetades på dådet i Örebro. Vänstern, inte dess politiker men flera av vänsterpressens debattörer, tog täten.
Mördaren i Örebro ‒ ett spöke
Kalabaliken kring masskjutningen samt att mördaren tycks ha varit ett spöke som inte lämnade avtryck efter sig – inte ens på nätet – gjorde att polisen inte direkt pekade ut ett motiv. Var det ett medvetet planerat terrordåd? Sådana förövare brukar noga berätta om sin agenda. Eller en vansinnesgärning utförd av en störd person? Kartläggning av mördaens tillvägagångssätt på skolan utesluter hittills inte något av motiven, men lutar nu åt att vara en vansinnesgärning.
Tvärsäkra vänsterdebattörer
Men vissa vänsterdebattörer hade blixtsnabbt svaret klart. Det faktum att gärningsmannen skjutit på en skola med många invandrare, samt en mobilfilm där något hörs i stil med ”ni hör inte hemma i Europa”, bevisade allt: Det var ett högerextremt terroristbrott, punkt slut. Men samhället i form av polis, media och myndigheter förnekade, enligt vänster-narrativet, givetvis detta, eftersom etablissemanget alltid går högerns ärenden. Så det så.
Några hävdade att forskning visar att brott begångna av invandrare och grupper som anses tillhöra vänstern snabbt får stämpeln terror. Medan mer luddiga förklaringar ges när brott begås med förtecken från högern.
Om forskningen bedrivits på ett vetenskapligt korrekt vis vet jag inte. Men jag kan tillräckligt om samhällsvetenskap för att veta att nästan alla svar i denna disciplin kan inledas med frasen ”det beror på”. För om en enskild faktor ska klassas som avgörande för ett skeende, måste alla andra faktorer i jämförda händelser vara lika. Detta är möjligt i naturvetenskapen. Nästan aldrig i samhället. Terrordåd är unika händelser. De kan presenteras i press och av skyldiga på olika sätt. Den allmänna debatten kan vid skilda tidpunkter ha olika prägel, andra hotbilder spela in. Möjligheten att utreda brottet kan variera.
Säg ändå att den arga delen av vänstern har rätt. Vad vill de uppnå? Att etablissemanget gör avbön och medger att de alltid ljuger för att skydda högern. Men nu erkänner att vänstern alltid har rätt. Och sedan? Ska vänstern slå sig till ro med segerns sötma? Lägga det som hänt bakom sig? Kanske, med tanke på att en debattör hånade en kvällstidning för att den försökte förstå psykologin bakom brottet. Tydligen var det onödigt. Brottet var högerextremt. Mer behövde vi inte veta.
Högerkantens narrativ
(O)lustigt är att folk på högerkanten kör ett likartat narrativ när något inträffar som sätter dem i skamvrån. Fast då handlar det i stället om att det är etablissemangets övertygade socialister som tar hjälp av usla journalister, som alltid är vänster, för att dölja obekväma sanningar för folket. Speciellt public service utmålas då närmast som en kommunistisk kamporganisation.
Tänk om båda sidorna förmådde sig att tänka ett steg till. Orkade kliva ur höger-vänster-skalan som antas förklara allt. Och i stället förutsättningslöst ställde sig tre frågor: Varför händer detta? Vad kan vi göra åt det? Hur ska vi arbeta tillsammans för att nå dit?
På statsministerns första presskonferens efter dådet var den inledande frågan om det var dags för samarbete över blockgränser. Frågan var motiverad då Kristersson några dagar tidigare, i samband med de senaste sprängningarna, sagt att samhället tappat kontrollen. Men nu var han förankrad i rollen som förstående och sammetsögd landsfader som med mild stämma, ledsen blick och tröstande ord skulle leda undersåtarna ur mörkret. Att diskutera samarbete var verkligen inte aktuellt. När frågan sedan kom från socialdemokrater tog Tidölaget först emot förslaget med en kyla nära den absoluta nollpunkten.
Medborgarna förlorar igen
Orsaken är självklar. Tidölaget har högtidligt lovat att ”få ordning” på brottsligheten. Det skulle bli enkelt då allt dåligt som hittills hänt givetvis enbart var förra regeringens fel.
Att då kroka arm med fienden framstår i det läget som politiskt självmord. Då inträffar något vanligt i dagens debatt. Att när ideologi möter verklighet segrar ideologi på knockout i första ronden. Därmed vinns Pyrrhus-segrar, alltså segrar med stora förluster i de egna leden. Ett seriöst grepp för att komma till rätta med svåra problem offras på ett altare som består av procenttal från opinionsinstituten. Fast kanske handlar det ytterst om personlig prestige.
Och vem förlorar på det? Jo, vi medborgare. Igen.

lars.thulin@opulens.se