De vanvettiga paradoxerna

KRIGSKULTUR. Bibeln och Koranen uppmanar till krig i Guds namn och vi har hamnat mitt emellan”, skriver Ana Valdés.

Mina judiska vänner är helt överens om att vi daltar för mycket med islamister. Vi förklarar deras beteende, ser på hur de lever i trista förorter runt i Europa och kan till och med känna att de har rätt, att de lever så trista liv att de är berättigade att åka till Racca och Mosul för att kämpa för Isis/Daesh eller agera i Europa som Isis förlängda arm och spränga oskyldiga flanörer i luften, knivskära eller köra på dem.

Men det är problematiska påståenden. Vilka är “vi”? Jag känner mig inte delaktig. Att placera mig, född kristen katolik, vit kvinna, i samma “vi” som generaler och politiker som fattade beslutet att Saddam Hussein skulle bort och att Irak skulle “befrias” känns helt fel. Detsamma som de som tog beslutet att avlägsna Khadaffi och “befria” det libyska folket.

Att Irakkriget och avlägsnandet av Hussein var som att öppna Pandoras ask och låta terror och våld välla ut är numera en accepterad tolkning. Mina tolkar i Bagdad påpekade det när jag besökte staden för några år sedan. “Saddam var hemsk och hans styre var vidrigt, men vi kunde hitta små zoner där vi kunde leva normalt. Gå på universitet, gifta oss, få barn, resa, ha planer. Nu har vi ingenting, vi vågar inte gå ut från våra hus, vi är rädda. Bagdad är en spökstad”.

Al Qaida och Isis har fått stort fäste i Mosul och Tripoli. Därifrån skickas krigsorder till “ensamma vargar” som genomför blodiga slag. Ingen är oskyldig, säger imamerna från de radikala moskéerna, Västerlandet iscensatte Korståget för tusen år sedan och vi har blivit plundrade och koloniserade i tusen år. Nu ger vi igen med deras egen medicin. USA skickar drönare mot sjukhus och skolor, många bröllop förvandlas till blodiga massakrer eftersom en drönare inte kan skilja mellan en privat fest och en grupp som förbereder krig. “Ni ska få smaka på kriget i era egna städer. Det finns inga oskyldiga.”

I Bibeln uppmanas hebreerna att ta kvinnor, barn och boskap som byte. Att bränna ner städer som inte ger sig. Romarna var inte heller fredliga och i deras permanenta krig för att utvidga imperiet slaktades hundratusentals människor som vägrade att införlivas med Roms väldiga projekt om ett evigt rike.

Kriget har införlivats i vår vardag som metafor och krigets nödvändighet accepteras, värnplikten anses förstärka moralen och göra unga män till vuxna. Vapenvägrare har satts i fängelse och att inte bära vapen anses vara ett svek mot nationen.

I Israel, världens mest militariserade stat, straffas unga kvinnor och män med hårda fängelsestraff om de vägrar tjänstgöra på ockuperat område eller stå vakt vid vägspärrar.

I staden Hebron, en av palestiniernas största städer där några tusen bosättare som skyddas av tusentals soldater håller den palestinska befolkningen i schack, frågade jag en ung soldat om han ville vara där och stå vid en vaktpost som skilde stadens olika delar. Han sade “absolut inte, jag vill helst inte bära vapen och minst av allt vara här men jag är för feg och för svag för att gå in och ut ur fängelset som många av mina kamrater gör.”

Där upplevde jag en av religionens och krigets mest absurda paradoxer. Patriarken Abraham, far till alla monoteistiska religioner, judendom, kristendom och Islam, påstås ligga begravd i staden. Kring hans grav har man byggt en moské. Den 25 februari 1994 dödade den israeliske bosättaren Baruch Goldstein 29 bedjande palestinier. Han hade gått in i mosken med ett automatgevär. Han blev lynchad på plats av de överlevande och graven är nu delad i två skilda områden. Patriarkens kropp är delad i två; Israeler och palestinier ber var på sin sida med kontrollerande soldater emellan.

Bibeln och Koranen uppmanar till krig i Guds namn och vi har hamnat mitt emellan.

Det är därför jag är medlem av Women in Black. En rörelse som startades i Israel 1988 och som består av både palestinska och judiska kvinnor som säger nej till krig och till ockupation. Rörelsen har vuxit och spritts till hela världen. Idag finns Women in Black i Balkan, Italien, Belgien, Spanien, Colombia, Uruguay, Argentina, Sydafrika, Indien, Frankrike och Armenien.

Women in Black säger att det finns inga rättvisa krig, allt krig är omoraliskt och vapenhandel är en styggelse. Nej till kärnvapen och till kapprustning. Bara så kan vi skapa trygghet och säkerhet.