“De mångas död rasslar muntert”

PANDEMI. “Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?”, skriver Crister Enander.

Döden går tätt intill oss alla sedan Den Stora Skuggan lägrade sig över klotet.  Den fjärde juni uppgav myndigheterna att det fanns 4 639 personer som dött av viruset. Beräkningar visar att sjuttiofem procent av dessa våra döda var så kallade åldringar.

Det är en hög andel, och frågorna blir många. Tog Döden dem i förtid? Nedrustningen av svensk sjukvård går numera i denna grymma tid att mäta, svart på vitt. Lik för lik.

Privatiseringen av vården, den cyniska och ohämmade jakten på vinst i vården, kan mätas. Ålderdomshem och de många bostäder som Hemtjänst och sköterskor besöker saknar skyddsutrustning, eftersom pengarna som borde gått till undersköterskornas skyddskläder i stället har delats ut som ren vinst.

De mångas död rasslar muntert och glatt på fåtalet rikas bankkonton. Självfallet på banker utomlands, onåbara för beskattning. Ingen, inte ens Ebba Busch, Ulf Kristersson eller den obehaglige Jimmie Åkesson, kan hävda att de inte visste. Ännu mindre att de inte vet det idag. Det är självfallet plågsamt att mäta Döden i kalla siffror. Smärtan och sorgen är överväldigande.

Ändå måste vi. De Döda kräver det.

Lyssna till deras plågade rosslingar ur hårt angripna lungor, titta på blodet som rinner över deras torra och spruckna läppar!

Titta! sa jag. Lyssna!
Lyssna på ljudet när lungor slutar uppta syre!

De dog på grund av andra människors girighet och grymhet. De plågades svårt sina sista veckor i livet på grund av högerpolitik och ett förblindat gullande med och en frånstötande underdånighet inför den mest hänsynslösa avarten av kapitalism som någonsin funnits.

Det är – till en början – Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som ska ställas till svars. På åtta år raserade de svensk sjuk- och åldringsvård. De är skyldiga. Deras är ansvaret.

Nästan alla så kallade beredskapslager, resurslager, stod tomma vid utbrottet.

I en annan tid hade de dragits ut på Stortorget i Stockholm och historieböckerna hade måhända noterat händelsen som ”Stockholms andra blodbad”. Det sa åtminstone en i vanliga fall snudd på timid vän till mig häromdagen. Hon är för övrigt historiker.

Nästan alla så kallade beredskapslager, resurslager, stod tomma vid utbrottet.Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor? Ägarna hade inte nöjt sig enbart med att inte köpa ny skyddsutrustning. De hade sålt ut vad som en gång fanns. Mer vinst. Profit!

Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?

Min vrede känner tamejfan inga gränser. Redan i slutet av april rapporterade bland annat Kommunalarbetaren och Aftonbladet: ”Larm efter larm har kommit om att personal i äldrevården och hemtjänsten saknar rätt skyddsutrustning.” Många undersköterskor, och även deras barn och familjer, har insjuknat på grund av snikenhet och girighet.

Politiken skär rakt igenom Den Stora Skuggan. Klassfrågan skriker oss alla rakt i ansiktet. De fattiga, de underbetalda, de svaga och gamla drabbas hårdast. Rikt folk flyr ut till flotta sommarhus och lever lyxigt karantänliv och klagat upprört och skakat över att leveranserna av oxfilé och sparris inte fungerar på ett tillfredsställande och adekvat sätt.

Vreden… som sagt. Venerna i min kropp sjuder. Det isar i tänderna av ilska, en rättmätig vrede. ”I hälso- och sjukvårdslagens 3e kapitel, paragraf 3, slås fast att vården ska ges på lika villkor och att den som har största behovet ska prioriteras. I Sverige har lagen i princip satts ur spel av marknadiseringen, vilket bland annat framgår av att patienter med privata vårdförsäkringar går före i vårdkön”, skriver docent Lars Taxén.

Men även om vi fortfarande hade levt i demokratiskt land, där alla medborgare hade samma värde och var lika inför lagen och jämställda i vårdkön, skulle det inte finnas adekvat vård då vi väntat klart på vår tur. Vården har slumpats bort, billigt och ibland gratis, till bolagshajar utan skrupler och utan skattskrivningsort.

Vård finns inte längre att få. Därför blir lyxiga privatkliniker vanligare och vanligare. Ruinlandskap, köer med döende och svårt sjuka. Och nu växer likhögarna som ett väntat resultat av privatiseringen.

Alla som ville veta visste att det var exakt här vi skulle hamna. Klasskillnader. Fattiga blir fattigare, de dör i vårdköerna, hostar sönder lungorna, spyr blod, kvävs. De rika blir rikare. Vi har fått en urgröpt demokrati där floskelmakare och plundrare styr landet. Vi har fått en nedrustad sjukvård och omsorg och en skövlad åldringsvård. Därtill skall läggas ett brandskattat socialförsäkringssystem som läcker miljarder över till andra verksamheter.

Nu måste vi lära av misstagen. Detta kan vi inte – och det borde ingen – kunna acceptera. Jag gör det inte.