Dagen då Churchill teg – och räddade oss från nazismen

JUBILEUM. Över hela världen uppmärksammas det nu att det gått 75 år sedan andra världskrigets slut. Imorgon den 9 maj är det också ett annat, besläktat jubileum. Då är det 80 år sedan Churchill för en gångs skull var tyst under ett möte. En stunds tystnad som enligt Ulf Öfverberg kanske var en förutsättning för Tredje rikets senare undergång.

Imorgon den 9 maj, för 80 år sedan vid ett möte klockan halv fem på eftermiddagen, avgjordes troligtvis den västerländska civilisationens framtid. Sällan har en enskild persons agerande fått så omfattande konsekvenser. Och det genom att inte säga någonting.

Platsen var London och de tre männen som utgjorde möte var den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, lord Halifax och Winston Churchill.

Chamberlain var också ledare för det konservativa partiet. I München på hösten 1938 hade han i praktiken överlämnat Tjeckoslovakien till Tyskland. Chamberlain påstod att han med denna eftergift och svek hade uppnått “fred i vår tid”.

Halifax ingick också i den grupp av engelska politiker som stod för den så kallade eftergiftspolitiken. Sedan början av 1938 var han utrikesminister och sågs av många som en naturlig efterträdare till Chamberlain som premiärminister om han skulle avgå.

Churchill var en utrerad antinazist och antikommunist. Han hade stått i tydlig opposition mot sin egen partiledning sedan Hitlers maktövertagande. Långt före nästan alla andra i den brittiska debatten varnade han oavbrutet för nazismen och Tysklands upprustning. Ofta var han – och framförallt upplevde han sig som – en ensam röst i öknen. Men i och med eftergifterna i München stärktes hans roll och efter krigsutbrottet i september 1939 utsågs han till marinminister.

Dagen före den 9 maj hade underhuset haft en omröstning om Labours misstroendeförklaring mot regeringen. Oppositionen gjorde premiärministern ansvarig för de militära felgreppen, i synnerhet det brittiska militära fiaskot i Norge. I debatten var det även flera ifrån det konservativa partiet som angrep regeringen för dess hantering av kriget.

Chamberlain erhöll dock en majoritet – 281 röster mot 200 – i förtroendeomröstning som avslutade debatten. Men samtidigt hade ett stort antal konservativa nu röstat mot regeringen eller avstått från att stödja den. Chamberlains ställning var därmed ohållbar.

I debatten krävde många en nationell samlingsregering men det stora oppositionspartiet under ledning av Clement Attlee vägrade att delta med Chamberlain som regeringschef. Vem borde efterträda Chamberlain? Det var frågan för mötet med de tre åldrande männen.

Winston Churchill var omtalad för att han hade svårt att hålla tyst: han sade såväl vid lämpliga som olämpliga tillfällen ofta sin åsikt. Men inför mötet hade flera av Churchills anhängare rått honom att inte säga någonting.

Den politiska scenen inför mötet talade inte till Storbritanniens fördel. Året 1940 behärskade Hitlers arméer stora delar av Europa. Det nazistiska Tyskland var i allians med sin totalitära granne Stalins Sovjetunionen. Året innan hade de styckat upp Polen emellan sig. I april hade Tyskland erövrat Danmark och Norge och dagen efter den 9 maj skulle Tyskland angripa Holland, Belgien och Frankrike. Himlen skulle mörkna avsevärt mer innan en ljusning kunde skönjas.

Winston Churchill var omtalad för att han hade svårt att hålla tyst: han sade såväl vid lämpliga som olämpliga tillfällen ofta sin åsikt. Men inför mötet hade flera av Churchills anhängare rått honom att inte säga någonting.

Chamberlain såg helst Halifax som sin efterträdare. Mötet inleddes med att Chamberlain berättade att han själv inte kunde bilda en samlingsregering och antydde sitt stöd för utrikesminister Halifax. Churchill sade ingenting. En kompakt tystnad rådde. Slutligen bröt Halifax tystnaden och medgav att det kunde bli svårt för honom att samla underhuset eftersom han var ledamot av överhuset.

Genom sin tystnad hade Churchill markerat att han inte kunde stödja Halifax. Det stod därmed klart för de tre männen att det blev Churchill som skulle efterträda Chamberlain. Dagen efter avgick Chamberlain och kungen kom att be Churchill att bilda regering.

Om Churchill inte hade tigit och lyckats uppnå premiärministerposten hade med stor sannolikhet utvecklingen blivit helt annorlunda.

Halifax som premiärminister hade förordat en separatfred med Tyskland och om tyskarna nått fred med England hade de kunnat angripa Sovjet tidigare. Röda armén hade kanske besegrats, Moskva erövrats och Stalin tvingats till något slags fredsavtal. I USA hade de isolationistiska stämningarna kanske förblivit starka och kanske hade vi fått se – likt i Philips Roths roman ”Konspirationen mot Amerika” – en annan amerikansk president än Roosevelt.

Med Churchill som premiärminister fortsatte kriget mot nazismen obönhörligt. Han kom förmodligen att betyda mer för våra liv än många andra människor under 1900-talet. Det är också ett jubileum värt att uppmärksamma. Även genom tystnad går det att förändra världen.