KULTURKANON. “Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.
Finns det någon svensk kultur? För alla som kommer utifrån är svaret uppenbart, Sverige är ett av de mest homogena och egensinniga länderna på jordklotet, för att inte tala om det mest egenkära. Den humanitära stormaktens falska ödmjukhet är bara ett av den svenska nationalkaraktärens mindre smickrande drag. Ett annat typiskt svenskt drag är det neurotiska förnekandet av att det skulle finnas något som är typiskt svenskt.
Jag brukar, i likhet med många andra, roa mig när jag åker utomlands, med att på långt avstånd försöka urskilja vilka som är svenskar på gatan i London, Paris, Rom och Los Angeles. Det slår nästan aldrig fel. Svenskarna sticker ut, genom sin homogena individualism, sin diskreta trendkänslighet och sin på samma gång självsäkra och osäkra attityd.
Det typiskt svenska låter sig inte lätt fångas i ord, men många har försökt, I boken “Är svensken människa” kopplade historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren svenskheten till statsindividualismen och spänningsförhållandet mellan gemenskap och oberoende. Det spänningsförhållande som gör att Sverige på en och samma gång kan vara ett av världens mest konforma och ett av världens mest individualistiska länder.
Trägårdh och Berggren inrättade sig i en lång litterär tradition av försök att ringa in den svenska nationalkaraktären. Så gott som alla som försökt sig på detta har varit påfallande kritiska till de typiskt svenska egenskaperna. Verner von Heidenstams rasande pamflett “Om svenskarnas lynne” från 1896 innehåller idel utfall mot den typiskt svenska benägenheten att nedvärdera det egna till förmån för allt nytt och utifrån kommande:
Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta… Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.
Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler.
Heidenstam föredrog själv den islamiska världen, där han tillbringat en betydande del av sin ungdomstid, och menade att där fanns den ursprungliga ”livsglädjen” kvar, i kontrast till Västerlandets ”gråväderstankar”.
Statistikern Gustav Sundbärg riktar i sin essä “Det svenska folklynnet”, bilaga till den stora emigrationsutredningen 1911, en liknande kritik som Heidenstams mot den svenska nationalkaraktären. Svensken är visserligen intelligent och hederlig, menade Sundberg, men saknade sinne för det egna landet och dess karaktär:
Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.
“Osvenskt” har länge varit ett positivt laddat omdöme i Sverige, oavsett om det rört sig om en maträtt, en kulturell sedvänja eller en persons temperament. Den svenska chauvinismen, om man kan tala om en sådan, ligger snarast i förnekandet av det svenska, något som gjort det svårt för utifrån kommande att tränga genom och assimileras in i den svenska kulturen. Till och med Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler. När han slog sig ned på gården Övralid vid Vättern köpte han ett av torpen i sluttningen nedanför, av det huvudsakliga skälet att han ville ta ned den flaggstång som han menade skämde utsikten. Den flaggstång som står på Övralid idag restes efter skaldens död.
Den svenska nationalromantiken kring förra sekelskiftet inom konst, litteratur och musik skiljer sig också från den i många andra europeiska länder vid samma tid. Medan den nationalromantiska konsten och litteraturen i många länder fungerat som inslag i en politisk strävan att skapa homogena nationalstater ur brokiga, mångkulturella imperier, fokuserade den svenska nationalromantiken istället på naturens skönhet och de regionala och lokala kulturyttringar som höll på att duka under för den moderna svenska nationalstatens framväxt. Det göticistiska vurmandet för stormaktstidens krigarkungar var vid det laget redan marginaliserat.
Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare och riddersmän på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska. Självförhävelse genom självutplåning.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Längst i sin förnekelse gick kanske Ingrid Lomfors, intendent vid Forum för levande historia när hon 2015 vid ett propagandaspektakel på Münchenbryggeriet slog fast att det ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Det kan man förstås hävda, om man tänjer definitionen av en inhemsk kultur till sin yttersta gräns, men med en sådan definition existerar inte några kulturer överhuvudtaget och då blir definitionen tämligen meningslös. Mig veterligen finns det ingen som förfäktar en kultursyn där nationella kulturer uppstår i ett vakuum, opåverkade av influenser utifrån och oförändrade över tid. Vad Lomfors argumenterade mot var således vad som med en typiskt svensk anglicism brukar betecknas som en halmgubbe.
Kulturskribenternas klädsamt upprörda reaktioner på Tidöavtalets förslag om en svensk kulturkanon är i samma anda. Som “dålig metafysik” avfärdar Expressens kulturchef Victor Malm på Twitter eventuella försök att definiera en svensk kultur. På så vis har kanonförslaget redan tjänat ett välkommet syfte, nämligen att tillhandahålla en ny halmgubbe för kultureliten att ta avstånd ifrån.
För egentligen är det inte innehållet i en kanon som de rysande och rasande redaktörerna vänder sig emot. De har givetvis själva tagit del av de verk ur den svenska kulturhistorien som egentligen inte existerar eftersom någon svenskhet inte finns och försök att definiera en sådan ofrånkomligen landar i dålig metafysik och för övrigt måste en svensk kulturkanon givetvis omfatta även annan kultur än svensk, egentligen borde den omfatta all kultur från hela världen. Och så vidare.
På tv ser jag ett inslag om Gammalsvenskby i Ukraina, som i år ockuperats av den ryska invasionsarmén under Putins orättfärdiga krig mot sitt grannland. I Gammalsvenskby lever svenskar som talar en säregen svensk dialekt, ättlingar till de svenskar som på 1780-talet förflyttades från Dagö i Estland till dagens Ukraina, till följd av en rättstvist mellan den svenske godsägaren greve Stenbock och tsarinnan Katarina den stora. Trots att de var i ständig minoritet i en ömsom rysktalande, ömsom tysktalande omgivning, behöll svenskarna i Gammalsvenskby sitt svenska språk och sin kultur. Först i slutet av 1800-talet återupptogs vissa kontakter med Sverige. Den svenska kulturen i Gammalsvenskby, som överlevt århundraden av skiftande herrar, två världskrig och sju decennier av kommunistiskt förtryck, säger mer om den svenska kulturens särart och livskraft, än samtliga svensk kulturskribenters nervösa avståndstagande från densamma.
larsanders.johansson@opulens.se
