MELLANMÄNSKLIGT. “Genom berättelsen om Parisavtalet agerar fler människor i kosmopolitisk anda och genom ekonomiska aktiviteter uppstår berättelser om problem rörande utsläpp och säkerhet. Den mänskliga globaliseringen har med tiden inneburit nya behov av berättelser och institutioner”, skriver Vladan Lausevic.
Historiken Yuval Noah Harari menar i sin bok Sapiens att en viktig skillnad mellan människor och apor är att människor kan skapa berättelser för sin organisering och identifikation. Stater, nationer, mänskliga rättigheter är inte fysiska fenomen utan människan tror på och följer dessa som idéer. Med tiden leder en ny social, politisk och teknologisk utveckling till människans behov av nya berättelser.
Exempelvis menar Harari att dagens miljöproblem och mellanmänskligt beroende är kopplade till idéer om globala lösningar som fler kan identifiera sig med över gränserna. Miljöproblem upplevs dock som problematiska för politiska aktörer som finner det svårt att identifiera sig med globala berättelser. Det förklarar delvis varför nationalistisk samhällssyn ofta fokuserar på aspekter som identitet och invandring.
I debatten om invandring har det framförts i Sverige vid flera tillfällen att integration handlar om mer än jobb och språk. Det är sant eftersom den nyanlände på långsikt blir präglad av sitt nya lokalsinne och medmänniskor. Likadant kan det sägas om globalisering, som med tiden har inneburit mer än fokus på ökade ekonomiska och teknologiska flöden.
Genom berättelsen om Parisavtalet agerar fler människor i kosmopolitisk anda och genom ekonomiska aktiviteter uppstår berättelser om problem rörande utsläpp och säkerhet. Den mänskliga globaliseringen har med tiden inneburit nya behov av berättelser och institutioner. I dagens Europa är vi fler än tidigare som identifierar oss som européer, världsmedborgare, transnationella.
Utifrån globaliseringens påverkan på identifikation, inte minst i Sverige som ett av världens mest globaliserade länder, kan den senaste globaliseringskritiken delvis förklaras. Tidigare var kritiken emot globalisering mer ansedd som ett “vänsterfenomen”. Aktörer som Greenpeace var antigen emot globalisering eller ville ha en alternativ globalisering. I dagens debatter har kritiken och anti-globaism blivit mer kopplad med “högra“ politiska beteenden som i fallet med Brexit och valet av Trump.
Efter Brexit uttalade sig den konservativa premiärministern Theresa May om att den som ser sig som världsmedborgare är en ingenstansmedborgare. Innan sin avgång uttalade sig Moderatledaren Anna Kinberg Batra om vikten av “svenska värderingar“ och att människans rätt till frihet inte innebär rätt till rörlighet. Sådant politiskt agerande beror även på att globalisering har för fler människor blivit en synonym för migration och förlusten av det som upplevs som nationell identitet.
Utvecklingen i den svenska debatten märks även i hur åsikter hos den förre detta vänsterliberalen David Goodhart blivit mer populära bland borgerliga aktörer. Goodhart har under lång tid varit känd som förespråkare av “progressiv nationalism“. Han menar också att det finns ett “migrationsdilemma“ i att vilja ha en generös välfärdsstat och starkare social sammanhållning som undermineras av invandring och mångfald. Budskapet är att progressiva aktörer bör stå för en mer begränsande invandringspolitik och nationalistisk identitetssyn.
I svensktalande medier diskuterades Goodharts åsikter bland annat i Axess artikelserie. Där tas Goodharts The Road to Somewhere upp som sammanfattningsvis handlar om globaliseringens vinnare och förlorare rörande synen på identifikation. I serien skriver bland andra Susanna Birgersson att hon likt Goodhart har lämnat liberala dogmer bakom sig, att vänsterliberala journalister under lång tid inte tog på allvar dem som inte såg på globaliseringen som ett “smörgåsbord av spännande möjligheter“.
Ett annat exempel framgår hos Maurcio Rojas i SvD som anser att svenska liberaler har missförstått nationens betydelse i en tid när den nationella sammanhållningen är utsatt för stora påfrestningar med globalisering och migration. Därför, skriver Rojas, likt Goodhart om behovet av “måttlig“ eller “upplyst“ nationalism som Goodhart menar behövs emot “upplösande effekter“ som välstånd, individualism och mångfald.
På ett sätt finns det alltså en politisk paradox: borgerliga aktörer med en historia som globaliseringsanhängare men som idag av olika anledningar är bekymrade över människors identifikationer. Det förklarar delvis varför alliansen under de senaste åren varit splittrad och oenig. Den ekonomiska globaliseringen kunde föra samman liberaler och konservativa med ambitioner att förändra Sverige, Europa och världen. Den mänskliga globaliseringen innebar motsatta effekter för det liberal-konservativa samarbetet.
Frågan är om konservativa i Sverige förstår individens betydelse i en tid när mänskliga berättelser också blivit globaliserade? Nuvarande politiska konflikter står ofta mellan individer som har en mer enfaldig och mer mångfaldig koppling till olika berättelser. I grunden handlar det om frågan om hur vi som människor organiserar oss i en värld med fler möjligheter och lösningar än de ekonomiska? Genom nya berättelser och mellanmänskliga beroendet till varandra kan vi vara fler som upplever oss som globaliseringens vinnare lokalt såväl som globalt.
info@opulens.se
