PANDEMIN. “Aldrig har nog livsavgörande och livshotande gärningar haft ett så vardagligt och oskyldigt ansikte och yttre”, skriver Erik Cardelús.
Av alla begrepp som aktualiserats under detta kärva coronaår lär avstånd vara det viktigaste. Avstånd, eller dess latinska motsvarighet distans, har nu blivit långt mer än ett ord, utan också en överlevnadsfråga för enskilda individer och samhällsinstitutioner.
För covid-19 är ju ingen vanlig säsongsinfluensa, utan en dödsbringande pandemi som tvingat oss att hålla avstånd. Hålla distans och ransonera närheten, handlingar som evolutionärt och emotionellt tar oss mest emot att utföra. För redan på BB gäller hudkontakt, gosa och gona. Vid det nyfödda barnets första skrik läggs hen på det bara bröstet eller på annan blottad kroppsdel. Hudkontakt är något vi varken behöver säga eller tänka, det bara sker och är djupt nedgrävt i våra gener och i våra sociala system.
Och så där håller det på, hela livet, tills någon kan och vill hålla vår hand i det absoluta slutskedet. Så avstånd bjuder oss emot, åtminstone bland människor som vi tycker om och som tillhör vår ”flock”, för att tala evolutionsbiologiska. Men samtidigt är vi människor de varelser som äger störst förmåga till självreglering, att hantera ett intuitivt beteende och instinkter, och att vi skriftligen kan reflektera över detta (som här) höjer oss över de andra primaterna, big time. Så distansen och närheten är inte huggna i sten, utan är ständigt upp till reflektion och förhandling.
Men låt oss backa bandet, till pandemins yrvakna och panikslagna början. Tiden då frågan om distans gjorde sig gällande som ett tjutande billarm. Vad skulle vi kalla den där distansen, där och då? Social, fysisk, medmänsklig, medicinsk eller pandemisk distans? Vad skulle vi kalla den?
Och i slutändan vinner nästan alltid babblarna.
Som alltid med språk, pågick en dragkamp mellan olika krafter och röster, mellan normeringsinstanser, språkpoliser, språkvetare och den stora massan som mest bara babblar. Och i slutändan vinner nästan alltid babblarna, gruppen som annars hamnar längst ner i expertväldets tratt. Det är ju trots allt vi, den stora anonyma massan, som ska hantera ord och fraser i hjärnan, munnen och i alla de oräkneliga sociala samspel som vi ställs inför.
Som bekant blev det social distans, vilket kan tyckas konstigt eftersom vi fortfarande kan vara sociala med varandra, även om det bör ske med förnuft och varsamhet, med iakttagande av rekommendationer och restriktioner.
Nyligen var jag tvungen att röra mig ute på stan, en tur fram och tillbaka till en arbetsplats och en handräckning till en person som behövde mitt stöd. Med mig hade jag munskydd och handsprit, men upptäckte ganska snart att dessa ting nästan helt lyste med sin frånvaro i folkhavet. I en galleria, som jag ilade igenom, flockades 70-plussare och människor ur andra åldrar, utan munskydd och tillsammans i olika konstellationer. I några trånga passager ställde jag mig och väntade tills den andra personen eller sällskapet hade passerat, men riskerade då att bli omkörd av människor som hastade förbi utan munskydd.
Väl hemma, lätt medtagen, slog jag på radion och hörde hur en av många desperata infektionsläkare hade fått nog. Hen tappade den tidigare burna masken och röt loss om att ”det nu måsta vara slut med after work och hänga ute på stan”, att det måste finnas någon respekt och omsorg om alla dem som sliter ont i vården.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
På tv-nyheterna något senare talades det om att smittkurvan nu liknar den i april och att IVA-platserna återigen är fulla. Välkända fakta för de flesta, men det tycks finnas en formidabel förmåga att tränga bort detta och tänka på annat.
Livet är det som pågår medan vi planerar annat, är en fras som en gång yttrades av John Lennon. Musikern från Liverpool som sköts ihjäl på gatan i New York, för nästan exakt 40 år sedan. Och idag kan vi tyvärr travestera denna genialiske musiker och konstatera att livet kan vara det som förgås när vi planerar annat, medan vi utan munskydd sitter i en fullknökad shoppinggalleria och fikar med någon annan. Aldrig har nog livsavgörande och livshotande gärningar haft ett så vardagligt och oskyldigt ansikte och yttre.
Om det är vi eller någon annan som drabbas kan variera, det är ju så smitta och smittspridning fungerar, det sker mestadels i osynlighet och ovisshet. Säkert är i alla fall att vi alla, var och en, kan göra mer än nu för att få ner smittspridningen. Vi behöver helt enkelt göra upp med den där osociala och osolidariska distansen, som allt för ofta pågår därute i folkhavet.
info@opulens.se
