POLITIKER. ”Vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.” Lars Thulin skriver i dag om det problematiska politikerföraktet.
”Politiker är värdelösa”, ”de skor bara sig själva”, ”de vet inte hur vanligt folk har det”, ”de har aldrig haft ett hederligt jobb.”
Detta är vanliga påståenden från det så kallade folkdjupet. Uttryck för ett växande förakt för politik och politiker. Därmed grogrunden för populister som påstår att de står utanför etablissemanget och därför ”vågar säga som det är”. En följd är att allt fler verksamma politiker i Sverige hotas, personligen eller via nätet. Åtskilliga lägger till sist av.
Titta på fakta!
En våg av politikerförakt drar över världen och antalet länder som kan räknas som fullständiga demokratier minskar. Men hur mycket sanning ligger bakom det som så många anser vara sanningen om politiker? Låt oss titta på fakta. Ursäkta att det blir lite sifferexcercis, men det är i det här fallet nödvändigt.
Som politiker definierar många av oss ”idioterna som uttalar sig i teve”. De kommer ofta från riksdagen och det rör sig om 349 personer. Men antalet förtroendevalda i Sverige är drygt 40 000. De allra flesta av dem, 36 000, verksamma i landets 281 kommuner. Cirka 4 600 i Sveriges 21 regioner. Det är i dessa församlingar som de viktigaste besluten för landets invånare fattas: skola, vård, omsorg, byggnadsfrågor, infrastruktur.
Är det bara en ”massa män” som bestämmer? Nja, inte riktigt. 43 procent av politikerna i kommunerna är kvinnor, i regionerna är siffran 48. I riksdagen 46 procent.
Bland kommunpolitiker är 96 procent fritidspolitiker, i regionerna 93. Den förkrossande majoriteten av politikerna har alltså jobb eller studier vid sidan om för att försörja sig. Men givetvis får de ersättning, både yrkespolitiker och fritidspolitiker. Är de ”vansinnigt överbetalda” utan att ”göra skäl för sin lön?” Vi börjar på toppen.
Vem tjänar mest?
Statsministern är ytterst ansvarig för företaget Svenska Staten med omsättning på drygt 1 300 miljarder kronor och cirka 290 000 anställda. Hans månadslön är 198 000 i månaden, vilket innebär en årslön på 2,4 miljoner. Martin Lundstedt, vd på Volvo, hade förra året en lön på 18 miljoner kronor. Vilken han kryddade med en bonus på 44 miljoner. Det innebär att han tjänade närmare 30 gånger mer än statsministern.
Den som väljer jobb som politiker för att bli rik har valt fel. Direktörerna för våra storbanker tvingas hanka sig fram på grundlöner som bara är drygt fyra gånger högre än statsministerns. En ledamot i riksdagen får 75 000 i månaden, motsvarande 900 00 per år.
Vad tjänar fritidspolitiker? Det varierar med kommunens storlek. Låt oss se på landets största, Stockholm. Där bor var tionde svensk. En vanlig ledamot i fullmäktige i huvudstaden får cirka 3 000 kronor i månaden samt 1 300 kronor per dag för varje heldag de utför uppdrag för kommunen och alltså inte kan arbeta och få betalt från sitt ordinarie jobb.
Antalet välbetalda politiker är försvinnande få.
Vad sysslar politiker med?
Vad gör politiker? Glassiga resor, fina middagar, sammanträden att sova sig igenom? Kanske inte. Mycket av vardagen i kommuner och regioner handlar om stora frågor utan klara politiska skiljelinjer. Ofta avgöranden av trist och alldaglig art, men tunga och viktiga för medborgaren. Och om att fördela resurser som alla invånare anser vara otillräckliga.
Som en ledamot i skolnämnden i en kommun i Norrland som inser att en skola i en by måste läggas ned, då byggnaden är undermålig. Att bygga nytt blir för dyrt, barnen måste åka skolbuss några mil. Väljarna rasar, ”ni skiter i våra barn”. Men pengarna räcker inte.
Eller tekniska nämnden i en kommun med många sommargäster som tvingas fatta beslut om en kostsam renovering av hela avloppsnätet. En tjänst ingen vill prata om, men som får samhället att stanna om den inte fungerar. Det handlar om höjda avgifter eller höjd skatt. Eller bådadera.
Ibland också psykiskt påfrestande – som att i socialnämnder bestämma om barn i dysfunktionella familjer ska omhändertas eller inte. Ofta beslut där bra alternativ saknas, allt handlar om att välja det minst dåliga.
Gör det bättre själv!
Så ser verkligheten ut. Därför är frågan till alla som vräker ut sig det jag skrev högst upp: okej, om allt är så dåligt, gör det bättre själv! Är du beredd att ta den arbetsbördan och ansvaret på dessa villkor? Svaret är nog ofta: ”äh, va faaan, inte jag…”
Det stora problemet är att ju mer hatade och baktalade politiker blir, desto färre vanliga, så kallade vettiga människor, är beredda att ta på sig uppdragen. Kvar blir karriärister och kanske knäppskallar. Sanningen är att ju mer vi föraktar politiker som grupp, desto fler politiker värda att förakta får vi.
Insikten innebär inte att vi ska sluta kritisera eller ställa krav på politiker. Det måste vi göra, de är tillsatta för att tjäna oss. Men vi måste respektera dem och deras arbete. Och vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.
Om inte, bör vi sänka tonen rejält. Det är inte lätt, för det är enkelt att gnälla och förakta. En genomgång av alla mina krönikor genom åren visar att jag hamnat där några gånger. Ingen är perfekt.
lars.thulin@opulens.se
