Är vi rustade för ett fullskaligt krig?

OROSTIDER. ”Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig på Ukraina. Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit,” skriver Lars Thulin.

Jag bor på Österlen ett par veckor om året. Som många andra älskar jag naturen, stämningen och ljuset där. Jag tar långa promenader över ängar, längs stränder och genom små samhällen. Men nu finns något nytt där. Dovt muller från skjutfältet i Ravlunda. Militären har haft fältet i många decennier, men tidigare hörde man nästan aldrig att det användes. Nu gör man det. Bakgrunden är det som pågår 80 mil bort. Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

1989 hade det goda segrat

Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit. Händer fattade varandra över murkrön, öst- och västtyskar dansade tillsammans på Berlins gator. Öststatsbilar av märket Trabant vinkades av leende gränsvakter in i Väst. I Ryssland styrde en välutbildad och modern ledare som talade om glasnost och perestrojka, öppenhet och reformer.

”Aldrig mer krig”

Precis som efter första och andra världskriget suckade Europas invånare ”aldrig mer krig”. Det var tredje gången gillt, så nu var vi övertygade. Men när mullret från kanoner och briserande granater nu rullar genom dimman över Hanöbukten är det beviset på att vi även denna gång hade fel. Att viska glasnost och perestrojka i Ryssland är idag nog belagt med fängelsestraff och landet leds av en man som ofta hotar med kärnvapen.

Krig kan drabba oss

Sverige och resten av Europa har yrvaket börjat rusta och kalkylera med att krig – detta ofattbara helvete – kan drabba oss.

Så hur ska man känna inför mullret på Österlen? Kanske som den gamla frågan om optimism kontra pessimism – är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan uppfatta mullret positivt: att vi kan och vill försvara vårt land. Därför blir vi inte anfallna. Eller så kan man lyssna som en pessimist: snart är vansinnet här.

Segervissa ukrainare

Rapporter i media fylls av ukrainska medborgare som, ännu så länge, är övertygade om att kämpa in i det sista för sitt land. Som därför heroiskt står ut med död och förödelse. De röster vi hör är självklara, stolta, segervissa.

Om kriget kommer hit

Frågan som oundvikligt uppstår är, skulle vi känna likadant dagen då böndernas åkrar mellan Brösarp och Ystad slits sönder av larvfötter på tanks, lador bränns, då släktingar och grannar avrättas med nackskott? Sovande i hyreshusen i Malmö begravs i rasmassor efter angrepp med missiler? När vi tvingas leva sammanpressade i skyddsrum? Vågar vi och orkar vi slåss? Vi svenskar som inte upplevt krig på över 200 år. Den som vill vara snäll kan säga att vi är ett fredligt och förståndigt folk. Den som vill vara mindre snäll säger att vi är ett bortskämt och fegt folk.

Hur är det med försvarsviljan?

Kanske skulle vi följa den ursprungliga reflexen hos alla utvecklade djur: att när vi blir trängda och hotade slåss vi vildsint för vår överlevnad. Offrar allt för vårt eget och våra närståendes liv? Och att då, utan att tveka, döda en angripare?

Mig veterligen har få seriösa undersökningar av försvarsviljan gjorts. I alla fall inte med samma noggrannhet och frekvens som då vi upptäcker att Miljöpartiet fått 0,2 procentenheter ökat väljarstöd och att Magdalena är 0,7 procentenheter mindre populär än i oktober 2023. Kanske är en relevant undersökning av kampviljan omöjlig att göra. Helt enkelt för att vi inte kan föreställa oss vad ett krig skulle innebära för oss. Vi som är ett folk som istället lägger mycket kraft på att tycka till om Fröken Snusk i Melodifestivalen.

Det avgörande är dock inte om vi i skarpt skulle slåss för våra liv. Utan om vi vet hur man gör. I ett modernt krig räcker det inte med att bli förbannad, fylla termosen och ta ner hagelbössan från väggen. Det kräver kunskap, materiel, organisation samt inte minst sammanhållning och solidaritet. I princip alla har ett ansvar.

Vad gör politikerna?

Frågan är vad de som har yttersta ansvaret i landet gör, alltså politikerna. Min uppfattning är för lite och fel. Först skrämmer man upp folket. Men ger sedan inga lösningar på hur denna fruktan ska kunna vändas till positivt handlande. Det enda som hänt efter statsministern och hans hejdukars grötmyndiga uttalanden är väl att försäljningen av konserver och vevradio stigit. Sammanhållningen och solidariteten har man gjort allt för att rasera. Detta genom att statsministern utan några bevis hävdar att våra invandrare minsann inte vill försvara sitt nya hemland.

Blir vi skrämda i onödan?

Och i det så kallade kommentariatet, de professionella tyckare som fyller media, är det en del som menar att varningarna är överdrifter, vi blir skrämda i onödan, vi är lurade av militär och krigsindustri. Inget farligt kommer någonsin hända oss. Dessa tyckare är ofta de samma som fram till gryningen 24 februari 2022 hävdade att Ryssland aldrig skulle gå in i Ukraina. Utan allt som hände där var enbart Natos fel.

Vi måste kunna försvara oss

Vad är risken med att rusta oss i onödan? Jo, att vi får äta upp de konserver vi lagrat i vår källare trots att matbutikerna dignar av bättre mat. Att vattendunkar och ficklampor reas bort på Jula och Rusta. Samt att vi lärt oss öka chanserna att överleva om tillvaron rämnar. Och kan försvara oss.

Men alternativet – att vi inte rustat, fast vi behövt göra det? Det vill nog ingen i kommentariatet prata om.