RHODE ISLAND. “Idén att sammanfatta ett kollektivt liv och leverne med utgångspunkt i gravar är gammal”, skriver Ivo Holmquist som under sin rundresa nu besöker kyrkogårdar i Newport, Rhode Island.
Den äldsta judiska församlingen i Amerika finns i Newport, Rhode Island, med synagogan Touro som har en liten välskött kyrkogård. Om den skrev 1800-talsdiktaren Longfellow bland annat denna vers:
Gone are the living, but the dead remain
And not neglected; for a hand unseen,
Scattering its bounty, like a summer rain,
Still keeps their graves and their remembrance green.
Det kunde gälla också den mycket större och lika välvårdade Island Cemetery inte långt därifrån som med alla sina ståtliga gravvårdar och monument är en riktig nekropolis. Just de här dagarna finns ett stort partytält uppställt där. Det ska firas att frivilliga krafter med många välbärgade donatorer sett till att kapellet rustats upp. Annars är det mest hundar i koppel som strövar här, med ägarna som är noga med att hålla rent efter dem. Någon gång kan man få syn på en coyote, en tvärstrimmig prärievarg som snabbt smiter undan, och den kvardröjande lukten av hasch avslöjar att någon hemlös övernattat i ett tätt buskage. Men annars är det mycket fridsamt.
När man vandrar bland gravarna får man en lektion i stadens tidiga historia. Tre av dem som undertecknade självständighetsdeklarationen vilar här, och många namn på välbärgade familjer känner man igen, ibland med påkostade mausoleer, änglar i ärgad brons och monument i polerad granit. Vid gravarna markerade med enkla vita marmorstenar finns nu runt Memorial Day patriotiska amerikanska flaggor. Under dem vilar soldater som fallit i strid eller som överlevt till hög ålder. Det är ett demokratiskt ställe, också med anspråkslösa stenar som håller minnena vid liv av barn som knappt uppnådde ettårsåldern, eller av folk som invandrat från England, Irland, Skottland, Skandinavien och så vidare. På en sten står under namnen ”Citizens of Denmark”.
Blomprakten dessa dagar när våren snabbt går över i försommar är överväldigade, med vita dogwoodträd och röd rododendron. Bort mot horisonten skymtar den stora ståtliga bron som förbinder Newport på Aquidneck Island med Conanicut Island och sedan fastlandet. I solnedgången är den nästan lika vacker som Öresundsbron. Det finns i engelsk och amerikansk litteratur liksom i skandinavisk mängder av dikter om kyrkogårdar. Den mest kända är Thomas Grays ”Elegy Written in a Country Church Yard”, men Anders Österlings svenska variant ”Lantlig kyrkogård” är lika vacker och tänkvärd:
Se – blott en kalkmur skiljer från varandra
en by för livet och en by för döden
och vad den ena dock är lik den andra
med sol och lummighet och mänskoöden.
Fast kalkmur berodde på att förlagets sättare läste fel, lät Österling Per Wästberg veta: i manuskriptet stod kallmur, stenar lagda på varandra utan murbruk.
Idén att sammanfatta ett kollektivt liv och leverne med utgångspunkt i gravar är gammal. Mest känd är amerikanen Edgar Lee Masters diktsamling ”Spoon River Anthology” från 1915 (två år senare översatt av finlandssvensken Bertel Gripenberg) som var inspirerad både av antikens gravstenar, och av kyrkogårdar i mellanvästern där han vuxit upp. På några få rader summerade han vad de som begravts på en småstadskyrkogård hunnit uppleva i livet, deras ambitioner lika väl som deras kärlek och hat till varandra. I hans livstid blev folk som kände igen sig och sina släktingar sura, men sedan länge lockar man turister tack vare honom.
Av den överdrivna svenska kyrkogårdsängsligheten märks inget i USA. Här finns varken stöttor i trä, sadelgjord eller stenar som lagts ner på marken. Inga amerikanska ungar skulle komma på tanken att klättra på gravvårdarna, och hittills har inga koppartjuvar vandaliserat. Inte heller har man ens snuddat vid tanken att äldre gravvårdar historielöst kan tas bort och stenarna i missriktad iver återanvändas sedan man slipat bort inskriften, eller än värre krossas.
På många håll här hemma gäller inte längre Anders Österlings tanke att gravarna på den lantliga kyrkogården skulle ge en heltäckande bild för eftervärlden av vem som befolkat byn (eller staden). Det kan man fortfarande under amerikanska kyrkogårdsvandringar – med eller utan hundar – läsa sig till även om man här i demokratisk anda avstått från titlar och intressanta yrken: det räcker med namn och två årtal.
ivo.holmqvist@opulens.se
