SMÅSTAD. “Ett av mina första bildminnen från det stora landet i väster var omslaget till Popular Mechanics, med ett dieseltåg genom Kaliforniens redwoodskogar”, skriver Ivo Holmqvist som under sin rundresa i USA nu begett sig till hamnstaden Mystic.
Mystic är en liten hamnstad (population 5000 står det vid infarten) med stolta traditioner. Att den ligger bara ett par timmars bilfärd norr om New York märks på den strida strömmen turister som just nu på sommaren myllrar i centrum. På vintern är det lugnt och stillsamt. Det är en välmående stad, med stora välskötta hundra- eller tvåhundraåriga villor i trä med tinnar och torn. De flesta är täckta med de traditionella cederspånen (de från de röda cederträden som växer i väst är dyrare än från de vita i öst, lär jag mig). Skatten i Connecticut är mycket högre än i grannstaterna men det har nog de flesta råd med. Andra ser till att bo i Rhode Island strax öster om delstatsgränsen, inom bekvämt pendelavstånd in till jobbet i Mystic.
Den största attraktionen är Mystic Seaport Museum, en samling hus längs vattnet från tidigt 1800-tal, några är ännu äldre, som alla haft med sjöfart i det förgångna att göra: en skola, ett bönehus, verkstäder för båtbyggare och segelmakare. Särskilt intressanta och imponerande är de som hyser minnen av valfångst, ett näringsfång som man länge levde gott på, och Rockwell Kents illustrationer till Herman Melvilles roman Moby Dick förekommer förstås. Under lugna perioder i väntan på valen karvade sjömännen intrikata föremål i ben, och de flätade korgar. Alla är numera dyrbara om de alls finns på marknaden. Galjonsfigurerna i ett annat hus är lika imponerande som de i Karlskrona, och ännu mera färgglada.
Vi besöker goda vänner som tar oss in till centrum i en liten jolle. En oförutsedd svallvåg slår in över fören där jag sitter, och jag blir dyngblöt. Stor sak, det torkar snart i det vackra vädret, och vi vandrar upp till den vackra nya Thompson Exhibition Building. Där pågår en specialutställning om föroreningar i världshaven, med Alexis Rockmans fantastiska monumentalmålningar som täcker alla väggarna. Det är både vackert och avskräckande, med fiskar som simmar ovan bottenlager av plast och annat bråte som det är svårt eller omöjligt att städa bort, en hotande ekologisk katastrof. Efteråt får vi den stora vackra katalogen Oceanus av museets kurator Christina Connett Brophy (tidigare var hon det vid New Bedford Whaling Museum) som planerar att det ska bli en vandringsutställning av det hela. Och utanför finns en båt som tsunamin i Japan förde hit längs slingrade vattenvägar.
Vid stranden skymtar ett vackert silverfärgat tåg, expressen från Washington DC upp till Boston. Som dotterson till en stationsinspektor hade jag gärna tagit det, men vi får höra att företaget Amtrak oklokt försöker maximera vinsten genom hutlöst höga biljettpriser – då tar folk hellre bilen. I hamnen finns en tekniskt finurlighet, en järnvägsbron som svänger i sidled. När tåget kommer in eller avgår får båtarna vänta några minuter. Ett av mina första bildminnen från det stora landet i väster var omslaget till Popular Mechanics, med ett dieseltåg genom Kaliforniens redwoodskogar. I ett stadsbibliotek några dagar senare hittar jag bland utrensade böcker en i stort format: ”A Century of Lionel Timeless Toy Trains”, ett amerikanskt märke. De var välgjorda och är nu åtråvärda samlarobjekt. Som i Jan Myrdals bok om Meccano är reklamen oreflekterat könsdiskriminerande: ”To fathers who want to be proud of their sons”.
ivo.holmqvist@opulens.se
