JÄMLIKHET. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur genusdebatten har utvecklats efter metoo. Allt blir inte sämre, konstaterar han.
Ni som läst mina krönikor i Opulens vet att jag är för jämlikhet. Vilket innebär att också uppmärksamma fall där män/pojkar är förfördelade eller diskriminerade. Det är ingen överdrift att säga att samhället i allmänhet, och genusdebatten i synnerhet, inte i nämnvärd omfattning delat min ambition.
Men man ska vara alltid vara ärlig. Och, åtminstone i jultider, vara snäll. Så nu ska jag berätta att det från min synpunkt ändå blivit bättre.
Häromdagen hajade jag till då jag passerade en annonspelare på min väg till tunnelbanan. Ni ser affischen här ovan. En upplysning från de sociala myndigheterna att det finns hjälp att få om ett förhållande kärvar så mycket att det leder till våld – psykiskt och/eller fysiskt. Notera bild och text. En man är förtvivlat offer. En kvinna är förövare.
”Hon är så elak”.
Givetvis visar det en del av verkligheten. Män blir också misshandlade. När det gäller fysiskt i mindre omfattning än kvinnor, framförallt rörande kraften i misshandeln. Mörkertalet är stort. Att anmäla att man fått stryk av sin kvinnliga partner är oerhört förnedrande för många män.
Efter metoo
Bilden ovan hade varit omöjlig för två-tre år sedan då svallvågorna runt metoo var höga. Då gällde till stor del det tidiga axiomet i genusdebatten: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.
Många debattörer och feminister menar att det som nu händer tyder på att metoo misslyckats. Irene Pozar, krönikör i Aftonbladet har skrivit en hel bok som hävdar detta. Åsa Beckman, krönikör och feminist i Dagens Nyheter var inne på samma linje i en krönika nyligen. Men medgav till sist att det kanske blivit något bättre. På enstaka arbetsplatser.
Jag hävdar att utvecklingen är ett exempel på att metoo lyckats. Den stora fördelen med rörelsen var inte att ett antal män – en del skyldiga, en del oskyldiga – fick löpa gatlopp i media, utan alla de samtal som startades i samhället. Där synades könsrollerna på ett nytt sätt. Vilket också innebar att mansrollen diskuterades. Då stod det klart att det också finns ojämlikheter med mannen som förlorare. Jag kallar det för utveckling av genusdebatten, andra kallar det för ett misslyckande.
Könsfördelningen
En vanlig uppfattning är att balansen 60-40 i könsfördelning är okej. Eftersom det är svårt att uppnå 50-50. Det kravet leder till att könet blir det som till sist avgör en rekrytering. Vilket ju inte ska ske. Och det finns ett Myndighetssverige som har till uppgift att styra jämställdheten rätt, Jämställdhetsmyndigheten.
Men i en debattartikel 2021 menade myndigheten att 60-40 inte räckte. Kvinnor var alltför ofta i 40-gruppen. 50-50 borde vara målet. Jag kollade då könsfördelningen i myndighetens styrelse, 9 kvinnor, 1 man. 90-10 till kvinnors fördel. När jag påpekade detta för myndigheten fick jag ett tvådelat svar. Dels berodde det på att man inte ”hittat intresserade män”. Det argumentet hade de nog inte godkänt för någon annan sammanslutning. Dels att kravet 50-50 inte gällde enskilda företag och myndigheter utan bara totalt i samhället.
Jag svarade att om en myndighet har affärsidén jämställdhet mellan könen och driver kravet 50-50, men själva har 90-10 – hur kan man då kräva något av andra? Efter två år väntar jag fortfarande på svar på den frågan.
Men. Idag består ledningsgruppen av fyra kvinnor och två män. Insynsrådet av sex kvinnor och fyra män. Inte 50-50, men hyfsat jämställt. Mina små sura frågor avfärdades säkert som gubbgnäll av de nio kvinnorna i styrelsen, men måhända startade de en debatt.
Pojkars misslyckande i skolan
En av de stora frågorna där pojkar råkar illa ut är skolan. Flickor har fortfarande mer än tio procent bättre betyg. Skillnaderna mellan de bästa och de sämsta pojkarna ökar dessutom. Detta gäller hela vägen upp i utbildningsväsendet. Två av tre akademiker som examineras är kvinnor. Övervikten finns inom alla oråden utom när det handlar om tekniska utbildningar.
Fenomenet har varit känt länge men av samhället i allmänhet, och av debattörer i genusfrågor i synnerhet, betraktas detta som en naturlag och därför kommenteras det hela med en gäspning. Några utredningar har gjorts men begravts i arkiv. Däremot har fokus lagts på att hjälpa flickor eftersom pojkar är stökiga i klassrummet.
Ett problem som bör utredas
För oss som tror att könen är jämställda vad gäller begåvning och att jämställdhet på akademiska jobb är bra, utgör detta ett problem. Som borde adresseras och utredas. På senaste tiden verkar det dock ha lossnat. Artiklar, utredningar och synpunkter från myndigheter har kommit i jämn ström. Påtagligt många är daterade 2022 och 2023.
Bland annat visar forskning att pojkars dåliga resultat inte i första hand beror på den så kallade anti-plugg-kulturen. Utan på att killar är mer rädda för att misslyckas. Men om man inte ens försöker lyckas kan man ju inte misslyckas eller hur? Tidig insats redan på lågstadiet med stöd i bland annat läsning tycks vara en väg att åtminstone minska skillnaderna.
Jämställdhetsmyndigheten har nu faktiskt uppmärksammat problemet. Tidigare var det okänd mark. Eftersom det förmodligen betraktades som helt ointressant. Kvinnor var ju inte offren.
Så, mycket blir ändå bättre. God Jul och Gott nytt år!
lars.thulin@opulens.se
