LÖFTESBROTT. “Sanningen har förlorat relevans. Ingen behöver tala sanning. Ingen i Tidölaget vill ha en slav på vagnen”, skriver Lars Thulin.
Den som vinner en kamp där man kämpat hårt kan bli segerrusig. Tillståndet innebär ofta eufori, en känsla av att vara oövervinnelig och att få göra precis som man vill. Kejsarna i Rom visste farorna med detta. Därför hade de alltid med sig en slav på triumfvagnen. En som viskade i kejsarens öra att han trots allt var dödlig.
Segerrus är begripliga. Men kan leda fel och innebära att smolk kastas i glädjebägaren. SD i synnerhet och övriga borgerliga partier i allmänhet, har drabbats denna höst. Segerrus i politiken brukar betyda att det är okej att bryta löften eftersom vinsten ändå är i hamn. En annan är att det går att kasta masken, eftersom man inte längre behöva låtsas något.
För SD inträffade detta redan på valnatten då Rebecka Fallenkvist, känd SD-profil, och en av de få kvinnliga profilerna i partiet och ledare för SD:s tv-projekt Riks vrååålade ut ”helg (hell) seger”, rakt in i en tv-kamera. Likheten med nazisternas ”Sieg heil” var svår att missa med tanke på partiets födelse i nynazismen.
Min gissning är att segerropet är okej att använda internt i partiet. Att göra det utåt är inte okej, speciellt inte om en journalist finns inom hörhåll. Men berusad både av segern och alkohol, vilket hon erkände att hon var, slank detta ur Fallenkvist.
Men uppståndelsen och hennes lama ursäkt för detta lärde henne inget. För lite senare hade hon läst Anne Franks dagbok. Den är ett av de mest gripande dokumenten om Förintelsen, sedd ur en flickas ögon. Rebecka avfärdade berättelsen genom att framställa judinnan Anne Frank som en kåt tonårstjej. Krönikörer och tyckare rasade mot uttalandet. SD bestraffade Fallenkvist genom att ge henne ett nytt jobb i partiet.
Hatet mot media har SD hämtat från tre regimer.
SD:s stabschef och medie-expert Linus Bylund utropade segerrusigt att nu skulle partiet köra med journalistrugby. Representanter för pressen skulle knuffas undan och nu skulle partiet strunta i att svara på jobbiga frågor. Det behövdes ju inte längre eftersom SD hade vunnit. Hatet mot media har SD hämtat från tre regimer som de fram tills nyligen flörtat med: Orbans Ungern, Putins Ryssland, Trumps USA.
När det gällde klimatet fortsatte ruset. Två riksdagskvinnor från SD gjorde klart att det inte existerade något hot. Inget sådant gick att bevisa. Det var bra att det blev varmare för då slapp folk frysa, sade civilingenjören Elsa Widding. Kollegan i riksdagen, Angelica Bengtsson, 32-årig frilansande dansare, förklarade i SVT:s Rapport att hon visste bättre än 90 procent av världens forskare. Eftersom hon ”följt media”. Partiledaren hängde på och avfärdade klimatkrisen som en religion.
Att kasta klimatfrågan på soptippen genom att förneka den, hade SD inte vågat göra före valet. Det hade inte varit taktiskt. I segerruset avslöjade partiet sin verkliga agenda.
Övriga i Tidölaget blev också berusade. Norrtäljes moderata kommunpolitiker höjde sina löner med närmare 30 procent. Skälet som angavs var en märklig koppling till statsministerns lön. Domen och hånen från medborgare och media var stenhård. Höjningen togs tillbaka. Ordet ”tondöv” använde M själva. Den dövheten drabbar segerrusiga. Begreppet tondöv innebär dock att kravet framfördes på fel sätt. Inte att det var fel i sig.
De många löftesbrotten är påtagliga. Innan valet gjordes Magdalena Andersson ensam ansvarig för nedgången i ekonomin och de höga energipriserna. På affischer utlovade Ulf Kristersson att få ordning på precis allt. Men på sin första presskonferens betonade nya finansministern att allt skulle bli värre och att vi måste förbereda oss på en riktigt kall vinter.
Av den utlovade sänkningen av bränslepriserna med upp till tio kronor litern återstod en som landade på mindre än en krona.
Den nya regeringen skulle också få ordning på brotten. Det lät enkelt, som att laga en punktering på cykeln. Men väl i Rosenbad gjordes klart att det är en lång process och att det skall bli värre. Uppenbarligen skakade inte de gängkriminella av skräck då nye justitieministern Gunnar Strömmer höjde rösten. De tycks inte ha gjort patron ur.
Men, säger någon läsare: de rödgröna partierna skulle minsann gjort samma sak om de vunnit. Därför får vi inte att klaga på Tidölaget. Måhända är invändningen riktig. Men vi har inte facit för de rödgröna. De blev aldrig segerrusiga.
Slutsatsen är skrämmande, oavsett vem som blir berusad. Nämligen att med IT-teknik kan vi nu syna en lögn blixtsnabbt. Google är en hård domare med ett oerhört minne. Löftesbrott avslöjas obarmhärtigt. Det borde inneburit att partier blev försiktigare med vallöften, svepande beskrivningar och lögner. Slaven på triumfvagnen hade varit klar och tydlig.
Valdebatten visade motsatsen. Lögnerna och löftesbrotten har varit fler än tidigare. Sanningen har förlorat relevans. Ingen behöver tala sanning. Ingen i Tidölaget vill ha en slav på vagnen. De har väl skickats med enkelbiljett till Kabul, vilket är SD:s lösning på problemen med integration.
Den nya tekniken borde medfört mångfald i debatten. Den har medfört enfald.
lars.thulin@opulens.se
